Da Planet - january 2009

Vem vann..?

Grattis. Applåder och stående ovationer. Du vann.

Du tog dig ur utan en enda tår, utan ånger eller tvekan. Utan att vända dig om gick du. Du ringde inte tillbaka. Kände dig inte ensam eller svag. Så du vann. Grattis.

Du lämnde någon som var dig evigt trogen. Någon som trodde på dig och gav dig allt, någon som investerade med sin själ. Med blod svett och tårar. Någon som var där i med eller motgång, som ställde upp utan att tveka. Så grattis, du vann.

Jag förlorade någon som svek och bedrog, någon som tog och gick. Någon som inte uppskattade eller såg allt jag la ner. Någon som inbringade oro och illdåd. Så grattis. Applåder och stående ovationer. Men vann du..?

Schhh...

Tystnad. Den här olidliga tystnaden, ekar i mitt huvud. Så högljudd att den dämpar allt runtomkring och jag hör inget annat än den dånande tystnaden. Allt liv, all glädje, all sorg, all smärta, allting ersätts av den skrikande tystnad som så opassande tagit över. Tystnad. Den efterlängtade tystnaden som jag så länge suktat efter. Nu är den i mitt huvud och jag vill inget annat än att undgå denna tystnad. Ge mig liv, ge mig ljud, ge mig musik, ge mig något men ge mig inte tystnad.

En gammal text..

Jag satt och blädrade igenom några texter på min data och fann den här, som jag skrivit för länge sedan. Enjoy!

Stjärnan

Jag var som den klaraste stjärnan på den mörkaste himlen. Jag lös starkare än man kunde ana, trots den mulna natten. Jag sprudlade av glädje och sken av lycka. Men någonting saknades och jag ville finna det som fattades.

Så kom du in i mitt liv. DU. Helt utan förvarning och helt utan dess like. Du, som också sken av lycka. Du, som jag bara kunde drömma om i min fantasi. Du kom och invaderade mina tankar. Oinbjuden. Ovälkommen.

Dagarna, timmarna och minuterna bestod av dig och mina känslor för dig. Jag ville inte tänka, jag ville inte känna, jag kämpade emot.

Tillslut kapitulerade jag och dessa ovana känslor tog över och rätt som det var, var jag inte längre som den klaraste stjärnan på den mörkaste himlen, utan jag sken som den varmaste solen över den hetaste öknen. Utan ett enda moln på himlen. Ingen skugga, bara evigt ljus. Vår, sommar, höst och vinter sken jag. Dag som natt. Din närvaro förgyllde min tillvaro och jag var fullkomlig.

Men så började molnen dyka upp på min fläckfria himmel. De små vita molnen. Ofarliga. Harmlösa.

En efter en kom de. Helt utan förvarning och helt utan dess like. De kom och invaderade min himmel. Oinbjudna. Ovälkomna.

De kom i form av bråk, tjafs och gräl. De kom ensamma för att sluta sig med varandra.

Och framför mig var inte längre små ensamma moln, utan nu närmade sig en storm. En storm med regn, åska, blixt och dunder. Stormen invaderade. Helt utan förvarning och helt utan dess like. Den kom och invaderade min soliga himmel. Oinbjuden. Ovälkommen.

Men efter stormen kom det eviga lugnet omslutet av mörker. Och ur det mörkast djupet syntes en liten, liten ljusstrimma. En ljusstrimma så minimal men ändå så nödvändig. Ljusstrimman tog över. Helt utan förvarning och helt utan dess like. Den kom och förvandlades till den klaraste stjärnan på den mörkaste himlen. Så efterlängtad. Så välkommen.

Ok.. jag erkänner jag är hooked!

Som vanligt är inget som man tror att det ska vara. Gång på gång har jag intalat mig själv, precis som många andra tjejer, att jag är över det. Typiskt alltså, det slår aldrig fel. Varje gång jag träffar en kille och börjar prata med honom, märker jag inom loppet av 5 min om jag är intresserad eller inte. Och om jag är intresserad så visar det sig, naturligtvis, att just denna fantastiska kille som jag klickat med är en klassisk "badboy". Många tjejer är såhär, man vet att det inte är rätt om man ska tänka logiskt, men å andra sidan så är känslor och logik oftast flera mil ifrån varandra.
Och jag vet att många tänker: Men gud, hur kan man vilja ha en kille som inte är annat än trubbel?
Jag ska försöka förklara hur man känner. (Obs att jag skriver känner och inte tänker).

Ni vet när man står i kö och väntar på att få åka den där hemska karusellen som man egentligen är alldeles för rädd för. Och när man väl sitter fastspänd så finns det ingen utväg. Man måste helt enkelt åka, för man vill inte hoppa av och missa den spännande åkturen. Så man sitter där panikslagen över att man återigen befinner sig i en sits där man inte kan kontrollera nånting och när man minst anar det så börjar färden. Man mår dåligt men mår ändå så otroligt bra för adrenalinet som pumpar igenom ens kropp får glädjen att spridas till varje cell, och man känner så starkt att man tillslut inte vet om man gråter av lycka eller skrattar av sorg. Men sen när åkturen är slut så blir inget som förr. Man kan inte gå tillbaka till de vanliga karusellerna, dom levererar inte samma känslor eller rättare sagt, kontrast av känslor som den farliga karusellen gör. Dom är roliga absolut, men det är inte mer än så.

Det är nog den där kontrasten av känslor som får en att dras till badboys. Det låter sanslöst, jag vet, men det är tyvärr såhär. När det är dåligt är det dåligt ingen tvekan om saken, men de stunder det är bra, känns det som att lyckan är upphöjd till miljoner. Det kanske är det som lockar en. Jag kom direkt att tänka på en text rad ur en låt: Sunny days wouldn't be special if it wasn't for rain, Joy wouldn't feel so good if it wasn't for pain. Och precis så kan det förklaras tror jag. Antingen är man en person som gillar kontraster, och oftast är det rätt så skarpa kontraster, eller så gillar man lugn och stabilitet. Tyvärr är jag den som känner igen mig i kategori ett. Jag accepterar, jag dras till badboys, nån dag kanske jag tröttnar på den farliga karusellen och ser fram emot de lite lugnare karusellerna, men för tillfället verkar det som att jag står i kö inför nästa helvetesfärd.

obs lånad bild!!

K. O...

Terapi i all ära, men jag har alltid klarat mig utan. Saker jag upplevt har fått mig att tänka på om det kanske inte behövs i allafall? Men min stolthet säger emot, jag tycker inte om att be om hjälp och den här gången är inget undantag heller! Men ska jag vara ärlig så har jag förlorat greppet om verkligheten. Jag har inte sovit ordentligt på flera veckor och mina intensiva drömmar skvallrar om ett oroligt psyke. Vad som rör sig i mitt huvud vet jag inte riktigt, det är allt mellan himmel och jord. Som vanligt vill jag fly från verkligheten, jag vill bort. Bort från min vardag, bort från det här vädret, men mest av allt, bort från mina egna tankar. Men det är just det som är mitt problem, jag har alltid flytt. Jag har alltid förträngt, gått vidare och aldrig vänt mig om igen. Begravt alla tankar, alla händelser och alla känslor. Men dom finns där i mitt bakhuvud och spökar. För det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker låtsas vara över allt eller hur många gånger jag intalar mig själv att jag inte bryr mig, det blir ändå aldrig sant.
Verkligheten måste tas itu med, för förr eller senare så står man ändå där, öga mot öga med sig själv och sitt förflutna. Jag vet att jag måste gräva upp mina minnen och bearbeta de saker jag förträngt. Man kan inte leva i förnekelse hela livet, trots att det kan kännas rätt. Men å andra sidan kan jag inte låta mitt förflutna styra min framtid heller. Man måste gå vidare. Eller intalar jag mig det här bara för att rättfärdiga alla dessa år av flykt?
Jag vet bättre, jag vet att man måste ge såren tid att läka och man måste brytas ned för att kunna byggas upp igen. Men jag kan inte rå för mitt destruktiva tankesätt. Jag kan inte heller koppla bort min misstänksamhet eller mitt hårda skal på en gång. Och de gånger jag sänkt garden, har jag fått en rak höger av verklighet i ansiktet, som knockat mig och lämnat mig sönder och samman. Det är inte bara mitt hjärta som blivit krossat. Min stolthet, min värdighet, men viktigast av allt, min oskyldiga livssyn har gång på gång fallit offer för en hård realitet. Inte undra på att man flyr och inte ser sig om igen. Det är en naturlig försvarsmekanism, allt för att undvika ett sammanbrott. Men det är precis som att barrikera sig inför en storm, det spelar ingen roll hur förberedd man än är, eller hur mycket man än skyddar sig, katastrofen är ändå oundviklig. Frågan är inte om, utan när denna katastrof, som i mitt fall antagligen blir ett neurotiskt sammanbrott, ska ske?

Let's talk about sex baby..

När det kommer till sex har alla olika regler. Vissa tycker det är okej att ligga med någon redan första gången man träffas, vissa vill gifta sig innan de har sex. Men det som fascinerar mig är hur vi tänker kring det här med sex (med "vi menar jag framförallt vi tjejer, vet inte om killar tänker likadant). Som tjej vill man oftast inte "göra fel" när det gäller timing, har man sex för tidigt in i relationen kan man uppfattas som lättfotad, väntar man alldeles för länge så kanske relationen blir helt platonisk och till sist dör ut. Många gånger är man också rädd att bli utnyttjad eller rättare sagt "playad". Man är rädd för att relationen enbart ska vara sexuell. (Det är absolut inte alltid såhär, många gånger kommer båda parterna överens vad som gäller, detta är bara för att illustrera tankegången hos många tjejer. En grov generalisering kring hur vi kan tänka). Om man har sex med en kille, och det tar några dagar innan han hör av sig, så känner man direkt att "åh nej, han va bara ute efter sex (förutsatt att man själv hade förväntat sig mer).

Anledningen till detta inlägg är att jag och en kompis disskuterade hela den här sex grejen, och hon har ett lite mer ovanligt "problem". Hon träffar en kille just nu, och dom har träffats i ungefär en månad snart. Hennes "problem" är att den här killen vill vänta med att ha sex med henne tills dom lär känna varandra ordentligt. Han tycker inte dom ska ha bråttom med att ha sex, utan han vill hellre vänta, eftersom han verkligen gillar henne.
Hade det varit tjejen som velat vänta skulle man haft sympati, men eftersom det nu är killen som vill ta det lugnt, uppfattar min kompis det som att någonting är fel. (Dom har varit intima, så rent utseendemässigt verkar det inte vara något problem). Det min kompis är oroad över är om det rent funktionsmässigt kanske finns något hinder. Det jag finner lustigt med hela situationen är att hon inte verkar köpa det där med att han vill vänta för att han tycker om henne, utan hon är övertygad om att han har potensproblem, hahhaa.
Varför tänker vi så om killar? Tar vi förgivet att alla bara vill ha sex, och att sex är det enda de tänker på? Kan det vara så att man som tjej helt enkelt blivit van vid att behandlas som sexobjekt att man finner det ovanligt att någon respekterar en på det här viset? Jag tycker den här killen verkar gullig som vill vänta, och jag tycker att min vän borde vara glad att hon hittat någon som verkligen tycker om henne. Va tycker ni?

Jag är en missbrukare...

Så fort man talar om missbruk så associerar man det omedelbart med droger eller alkohol. Men när man tänker efter så är vi alla beroende av någonting: telefon, tv, shopping, internet, eller andra människor. Vissa är beroende av stabilitet, andra av omväxling, vissa klarar inte en enda morgon utan kaffe och vissa kan inte leva utan cigaretter. Jag själv är beroende av en hel del saker, listan kan göras extremt lång, så jag låter bli att gå in på detaljerna just nu. Men som alla andra missbrukare, har även jag svårt att acceptera att jag har ett missbruk. Jag kan leva utan en hel del saker, men jag väljer att leva med dem. Visst kan man sluta upp med sin "ovana" men oftast så ersätter man bara ett missbruk med ett annat och helt plötsligt så blir man beroende av den nya "drogen".

Så vad är din drog? Och kommer man någonsin bli fri från sitt beroende helt och hållet? Eller är människan uppbyggd på det sättet att vi konstant måste ha något att vara besatta av?

Only I can judge me?

I mitt liv har jag alltid haft höga krav: på min omgivning, på mina föräldrar, på saker runtomkring, men allra mest på mig själv. Jag vill alltid prestera mer och bli bättre, det spelar ingen roll vart jag befinner mig i livet, jag blickar alltid framåt och vill mer. En slags inre drift och hunger som är svår, om inte omöjlig, att mätta. Missförstå mig inte, jag är inte missnöjd med vad jag har. Jag uppskattar det jag har och det jag lyckats prestera, men jag känner ändå att det inte är en "big deal" det finns miljoner människor som gjort samma saker som jag, om inte bättre. Jag satsar stort och blir besviken på mig själv om jag inte lyckas göra dom sakerna jag vill uppnå. Inget jag gör räcker, utan det finns alltid mer att göra, man kan alltid bli bättre och utvecklas. Frågan är bara: Hur långt vill jag nå och kommer jag någonsin bli nöjd?

En vän till mig pratade med mig om det här, om jag någonsin kommer nöja mig. När jag väl pluggat och blivit läkare som jag nu är så inställd på att bli, kommer jag vara nöjd? Jag tittade på henne och mitt svar fick mig själv att häpna. För sanningen är inte alltid vad man tänkt sig. Jag svarade: "Visst, om jag blir läkare och avslutar mina studier, visst kommer jag vara stolt, men ärligt talat inte är jag väl då den enda som lyckats med sina studier. Och hur många andra finns det inte som vill bli läkare?"
Jag vet ärligt talat inte varför jag tänker såhär, jag vet inte heller varifrån alla dessa krav kommer. Mina föräldrar älskar mig oavsett vad jag väljer att göra med mitt liv, det vet jag. Och ingen kommer tycka sämre om mig om jag inte blir framgångsrik. Ingen utom jag själv det vill säga. Det är tragiskt egentligen, jag vet, hade jag hört någon prata såhär skulle jag nog säga, men gud, du duger som du är! Fast jag vill inte duga, missförstå mig inte, jag vill inte vara bäst på allt heller, men jag vill vara mer och göra mer än att bara duga och nöja mig med det som alla andra har. Det är otroligt egentligen att jag har blivit min egen största fiende och min största rival.

Jag kommer ihåg när jag var i Iran för några år sen och satt och pratade med min äldsta morbror en kväll. Jag frågade vad han ville göra med sitt liv och vad han ville uppnå. Han svarade att det enda han önskade sig var sinnesfrid. Då förstod jag inte vad han menade, jag trodde han skulle säga att han ville ha si och så många hus, eller att hans barn skulle få stabilitet och trygghet osv osv. Men nu tror jag att jag förstår honom. Jag vill ha en hel del saker och jag vill uppnå så himla mycket, men kan det vara så att allt detta beror på att det jag egentligen vill uppnå och det jag egentligen strävar efter är just det min morbror önskar sig, nämligen sinnesfrid?

Vissa dagar minns man inte..

Idag satt jag och rensade mina email, gick igenom några och hittade en del väldigt intressanta mail. En av dom var från 2006 (vissa var från 2004, och det äldsta var från 2003, måste nog rensa lite oftare hahhaa), från en av mina närmaste vänner. Vid tillfället jag fick mailet så var jag på långsemester i Iran, och min vän kunde inte nå mig för tillfället. Hon skriver om en helvetes dag, om hur deprimerad hon är just då och hur allt just den veckan bara gått åt skogen. För att visa ett stycke ur texten och få fram känslan som min stackars vän hade:

"...sen pricken över i:et ja träffar på **** han börjar babbla o knulla mitt
huvud om jobbet o bla blaaaa o ja missar bussen .. får stå i SPÖREGNET me
tofflor o vänta på nästa buss... en halvtimme.. helt bajs.. ja va genomblöt
när ja kom hem .. o ja mår skit dåligt"

Mailet är kanske ett helt A4 och hon var riktigt sur när hon skrev det. Men det sista stycket i mailet berörde mig så djupt att jag var tvungen att skriva det här inlägget. (Obs jag kallas Finoz ibland). Här är det:

" shit va ja babblat.. va tvungen att prata av mig.. email får duga eftersom
ja inte kan ringa hahahhaha
glöm inte att jag älskar dig du är mitt hjärta. ta hand om dig

Honey... there are few FRIENDS quite like you...
You say things that I care about....
You do things that matter...
YOU make a difference to me....
and I know for a fact that if you were not here...
I wouln't like to be in this world nomore...
I hate this world.. but I can accept it when you are around...
..Me love u Finoz.. "

Hon är så söt, och jag älskar henne just för att hon är som hon är. Gud, ibland är vissa saker så himla viktiga och vissa dagar är så himla jobbiga, men jag kan slå vad att hon idag tre år senare knappt kommer ihåg det här mailet! Så kom ihåg, bara för att någonting är jobbigt just nu, så kommer det kanske inte spela någon roll om ett par år. Man glömmer bort och går vidare, och när stormen lagt sig kan man titta tillbaka och skratta åt det som hänt.

Varför är man så rädd?

Varje gång man träffar någon är man rädd att få sitt hjärta krossat. Till den grad att man hellre undviker att öppna sig och att släppa in den andra personen fullt ut. Man bygger en mur och distanserar sig hellre än att släppa taget och fullt ut känna efter. Eftersom man absolut inte vill bli sårad. Vi har alla fått våra hjärtan krossade och det var inte direkt höjdpunkten i våra liv. Man grät, man kände sig sviken, bedragen, ledsen och ensam. Men man kom över det, och ingen dog (förhoppningsvis!). Men för varje gång man träffar någon ny så verkar rädslan växa och bli större. Man vågar inte öppna sig och visa sitt rätta jag. Man vågar inte hoppas heller för man tänker att man kanske kommer bli sårad och "det kommer vara så himla jobbigt att komma över det här också". Så istället är man kall och försiktig. Sen när förhållandet inte utvecklas och man slutar träffas tänker man att man gjorde rätt i att inte öppna sig, för annars skulle man bli sårad. Men tänk om det var just det som var felet, att man inte vågade öppna sig. Tänk om allt skulle varit annorlunda om man hade vågat satsa och rivit den där muren som tagit så lång tid att bygga upp.

Varför är man så rädd för att bli sårad, och är det bättre att inte satsa något överhuvudtaget? Och hur länge kan man fortsätta att stänga folk ute?

En nära vän till mig sa något i stil med att det är lättare med fysiska sår, dom läker snabbare, men att återhämta sig från ett krossat hjärta, det är mycket svårare! Jag vet inte riktigt vad jag tycker, visst, jag har extremt svårt att lita på folk. Jag har svårt att släppa in dom i mitt liv och dela med mig av min själ och mitt inre. Men å andra sidan, om man inte satsar så vinner man ju inget. Och även om man skulle bli sårad, är det inte som dom säger: bättre att ha älskat och blivit sårad än att aldrig ha älskat över huvudtaget? Det är ju trots allt bara ens hjärta som blir krossat och vi har alla varit där förut och överlevt. Det som inte dödar härdar, sägs det. Så det kanske är dags att släppa taget om tryggheten och våga satsa. Eller?

None

Tillbaks till framtiden..

Imorgon börjar skolan igen. Allt blir som det var och min bittra verklighet och enformiga vardag tar sin början återigen. Det känns bra att få någonting att göra under dagarna och tiden flyger verkligen när man är sysselsatt. Men jag kan inte undvika eller ignorera känslan av ångest. Den tar över sakta men säkert och ersätter varje liten del av lugn som funnits tidigare. Åå olidliga verklighet!

För er som undrar, så kan jag nog lugnt bekräfta att pessimisten i mig återkommit. Jag vill ha semester, börjar bli galen. Har brist på sol och värme, behöver verkligen den där tiden vid stranden med drinken i min hand. Fan ta vintern och mörkret!!!!!!!!!!

Iskall..

I större delen av mitt liv har jag fått höra att jag är känslokall. Att jag borde visa mina känslor mer, och dela med mig av vad jag känner. Jag håller inte med. Jag är inte ett dugg kall, jag har ett hjärta av guld och jag visar mina känslor. Om jag är glad, skrattar jag och ler hela dagen. Om jag är arg visar jag att jag är arg, och skriker och blir förbannad. Men eftersom jag sällan gråter framför folk, eller sällan tycker synd om folk så framstår jag som känslokall. Missförstå mig inte, jag har empati, men jag tycker inte synd om folk som tycker synd om sig själva, för jag anser att man inte ska tycka synd om någon, utan man ska göra något åt saken istället.

Hur kommer det sig att glädje och ilska inte klassas som känslor? Och hur kommer det sig att det är mer acceptabelt att man som kille inte gråter framför folk, men om man som tjej är likadan så tror folk att det är något fel på en. Jag älskar mina vänner och min familj och det borde dom veta. Trots att jag inte säger det till dom varje dag så ska dom veta att jag älskar dom. Jag vet att dom älskar mig, och dom säger inte det till mig varje dag.

Så för att summera; jag är inte känslokall, jag är bara inte känslig!

Ps. Kan meddela att optimisten vann kriget i det förra inlägget.. vi får se vad som sker, fortsättning följer! Ds.