I mitt liv har jag alltid haft höga krav: på min omgivning, på mina föräldrar, på saker runtomkring, men allra mest på mig själv. Jag vill alltid prestera mer och bli bättre, det spelar ingen roll vart jag befinner mig i livet, jag blickar alltid framåt och vill mer. En slags inre drift och hunger som är svår, om inte omöjlig, att mätta. Missförstå mig inte, jag är inte missnöjd med vad jag har. Jag uppskattar det jag har och det jag lyckats prestera, men jag känner ändå att det inte är en "big deal" det finns miljoner människor som gjort samma saker som jag, om inte bättre. Jag satsar stort och blir besviken på mig själv om jag inte lyckas göra dom sakerna jag vill uppnå. Inget jag gör räcker, utan det finns alltid mer att göra, man kan alltid bli bättre och utvecklas. Frågan är bara: Hur långt vill jag nå och kommer jag någonsin bli nöjd?
En vän till mig pratade med mig om det här, om jag någonsin kommer nöja mig. När jag väl pluggat och blivit läkare som jag nu är så inställd på att bli, kommer jag vara nöjd? Jag tittade på henne och mitt svar fick mig själv att häpna. För sanningen är inte alltid vad man tänkt sig. Jag svarade: "Visst, om jag blir läkare och avslutar mina studier, visst kommer jag vara stolt, men ärligt talat inte är jag väl då den enda som lyckats med sina studier. Och hur många andra finns det inte som vill bli läkare?"
Jag vet ärligt talat inte varför jag tänker såhär, jag vet inte heller varifrån alla dessa krav kommer. Mina föräldrar älskar mig oavsett vad jag väljer att göra med mitt liv, det vet jag. Och ingen kommer tycka sämre om mig om jag inte blir framgångsrik. Ingen utom jag själv det vill säga. Det är tragiskt egentligen, jag vet, hade jag hört någon prata såhär skulle jag nog säga, men gud, du duger som du är! Fast jag vill inte duga, missförstå mig inte, jag vill inte vara bäst på allt heller, men jag vill vara mer och göra mer än att bara duga och nöja mig med det som alla andra har. Det är otroligt egentligen att jag har blivit min egen största fiende och min största rival.
Jag kommer ihåg när jag var i Iran för några år sen och satt och pratade med min äldsta morbror en kväll. Jag frågade vad han ville göra med sitt liv och vad han ville uppnå. Han svarade att det enda han önskade sig var sinnesfrid. Då förstod jag inte vad han menade, jag trodde han skulle säga att han ville ha si och så många hus, eller att hans barn skulle få stabilitet och trygghet osv osv. Men nu tror jag att jag förstår honom. Jag vill ha en hel del saker och jag vill uppnå så himla mycket, men kan det vara så att allt detta beror på att det jag egentligen vill uppnå och det jag egentligen strävar efter är just det min morbror önskar sig, nämligen sinnesfrid?