Da Planet

Som vanligt är inget som man tror att det ska vara. Gång på gång har jag intalat mig själv, precis som många andra tjejer, att jag är över det. Typiskt alltså, det slår aldrig fel. Varje gång jag träffar en kille och börjar prata med honom, märker jag inom loppet av 5 min om jag är intresserad eller inte. Och om jag är intresserad så visar det sig, naturligtvis, att just denna fantastiska kille som jag klickat med är en klassisk "badboy". Många tjejer är såhär, man vet att det inte är rätt om man ska tänka logiskt, men å andra sidan så är känslor och logik oftast flera mil ifrån varandra.
Och jag vet att många tänker: Men gud, hur kan man vilja ha en kille som inte är annat än trubbel?
Jag ska försöka förklara hur man känner. (Obs att jag skriver känner och inte tänker).

Ni vet när man står i kö och väntar på att få åka den där hemska karusellen som man egentligen är alldeles för rädd för. Och när man väl sitter fastspänd så finns det ingen utväg. Man måste helt enkelt åka, för man vill inte hoppa av och missa den spännande åkturen. Så man sitter där panikslagen över att man återigen befinner sig i en sits där man inte kan kontrollera nånting och när man minst anar det så börjar färden. Man mår dåligt men mår ändå så otroligt bra för adrenalinet som pumpar igenom ens kropp får glädjen att spridas till varje cell, och man känner så starkt att man tillslut inte vet om man gråter av lycka eller skrattar av sorg. Men sen när åkturen är slut så blir inget som förr. Man kan inte gå tillbaka till de vanliga karusellerna, dom levererar inte samma känslor eller rättare sagt, kontrast av känslor som den farliga karusellen gör. Dom är roliga absolut, men det är inte mer än så.

Det är nog den där kontrasten av känslor som får en att dras till badboys. Det låter sanslöst, jag vet, men det är tyvärr såhär. När det är dåligt är det dåligt ingen tvekan om saken, men de stunder det är bra, känns det som att lyckan är upphöjd till miljoner. Det kanske är det som lockar en. Jag kom direkt att tänka på en text rad ur en låt: Sunny days wouldn't be special if it wasn't for rain, Joy wouldn't feel so good if it wasn't for pain. Och precis så kan det förklaras tror jag. Antingen är man en person som gillar kontraster, och oftast är det rätt så skarpa kontraster, eller så gillar man lugn och stabilitet. Tyvärr är jag den som känner igen mig i kategori ett. Jag accepterar, jag dras till badboys, nån dag kanske jag tröttnar på den farliga karusellen och ser fram emot de lite lugnare karusellerna, men för tillfället verkar det som att jag står i kö inför nästa helvetesfärd.