It's been a while, men nu e jag tillbaka!
Vad e nytt då?
Jo, jag har fått en lägenhet och flyttar in första juli! Gud va skönt att inte bo hos folk och att äntligen få stabilitet i vardagen. Tänk bara att kunna komma hem till sig själv o bara vara! Inte ta hänsyn till någon, inte smyga och va tyst för att någon sover. Yeaaaaaaay!
En annan sak är att jag nuförtiden blivit BLOND!! Mhhmm.. Venus = blondin! Vem kunde ana? Efter två blekningar och x antal färgningar börjar det äntligen att likna nåt! Det roliga är att jag märker hur folk behandlar mig annorlunda. Många är extra trevliga och hjälpsamma. HAHAHA... maybe blonds DO have more fun, time will tell.. det har ju bara gått en vecka i mitt nya blonda liv.
;)
Tills döden skiljer er åt...
Jag var på bröllop i helgen. Vackert och underbart tänker man. Men trots att det var en fin dag och solen sken som aldrig förr kände jag att jag ABSOLUT INTE vill gifta mig så här. Vigseln ägde rum i en liten kyrka vid vattnet och "festen" hemma hos brudgummens föräldrar. Jag tyckte att något saknades. Bruden och brudgummen såg väldigt nervösa ut och man kunde ana stressen i deras blickar.
Va hände med passionen? Vad hände med planering? Och vad hände med sagobröllopen man har i fantasin? Jag vill inte gifta mig så. Det verkade för enkelt och vardagligt, inte alls en hyllning till kärleken eller "tills döden skiljer oss åt". Jag vill ha pompa och ståt! Liv, färger, blommor, musik, inte tråkiga tal och kallskuret. Inget kling,kling,kling följt av: jag är ingen talare men...
Usch! Skjut mig. Tack och lov var det bara en dag. Persiska bröllop i Iran varar ju flera dagar. Gud va roligt. Stora fester i flera dagar!! Min mamma och dom tycker det är vackert att gifta sig i kyrkan, dom gillar ceremonin. Jag, som är så anti kyrkan tycker det är tråkigt och utdaterat. Vaddå tills döden skiljer oss åt? Man ska vara glad om man fortfarande är gift efter 10-15 år. Tror faktiskt inte nån skulle gifta sig om man verkligen trodde att man skulle förlora livet när man ledsnat på sin partner. Tager du Venus och lovar att älska henne i nöd och lust tills ni tröttnat och/eller slutat älska varann?
JA!
Bitter-sweet..
Satt o kolla runt på internet o hittade en jättesöt text skriven av någon okänd:
Det var en gång en flicka som föddes blind. Allt hon önskade sig var att en dag kunna få se världen. Hon sa till sin pojkvän: Om jag bara kunde se, skulle jag gifta mig med dig!
En dag donerade någon ett par ögon till henne och flickan kunde äntligen se. Då friade hennes pojkvän, men när flickan kunde se att hennes pojkvän var blind vägrade hon gifta sig och lämnade istället honom. Det sista hon hörde från honom var ett brev. I brevet stod det: Okej, min älskling, lämna mig om det verkligen är ditt val. Men lova mig en sak...
Ta väl hand om mina ögon.
Det var en gång en flicka som föddes blind. Allt hon önskade sig var att en dag kunna få se världen. Hon sa till sin pojkvän: Om jag bara kunde se, skulle jag gifta mig med dig!
En dag donerade någon ett par ögon till henne och flickan kunde äntligen se. Då friade hennes pojkvän, men när flickan kunde se att hennes pojkvän var blind vägrade hon gifta sig och lämnade istället honom. Det sista hon hörde från honom var ett brev. I brevet stod det: Okej, min älskling, lämna mig om det verkligen är ditt val. Men lova mig en sak...
Ta väl hand om mina ögon.
Ah well shit happens..
Jag känner en tjej som har blivit sexuellt ofredad som barn. Hon har växt upp i en skilsmässo familj och har använt alla möjliga slags droger man kan tänka sig. Hennes liv har inte varit enkelt då hon ständigt fått tänka på alla andra i sin omgivning och glömt bort att ta vara på sig själv. Hon har haft ett destruktivt förhållande där hon blev slagen några gånger men där den verbala misshandeln gjorde mer skada än de fysiska slagen. Hon har även blivit våldtagen.
Det som är intressant med henne är att hon aldrig tycker synd om sig själv! Hon tänker typ.. äh, shit happens.. livet är svårt, so what?! Det är bara fortsätta och försöka att inte återupprepa samma misstag man gjort tidigare.
Sen känner jag en annan tjej som lever i Iran. Den här tjejen växte upp med en narkoman till styvfar. Varje dag efter skolan var hon tvungen att springa hem och förbereda hans opium fat. Hon var tvungen att hålla lågan på fatet (kallas manghal på persiska) i full rulle tills han kom hem från jobbet eller bazaaren annars skulle hon få stryk. Hon gifte sig som 18-åring för att slippa sin styvfar och hans stränga regler och heta temprament. Tillsammans med sin man fick hon två döttrar. Hon var kär i honom och han var kär i henne. Trodde hon iallafall.
Han misshandlade henne, förbjöd henne att gå ut och träffa kompisar och hotade med att döda henne.
Det är väl bara att anmäla honom eller skilja sig tänker man.. men nej, inte i Iran det är inte så "bara". Där är det inget ovanligt med misshandel eller dödshot. Det är det iofs inte i nutida Sverige heller.
Hursomhelst, hennes man var otrogen mot henne och hon skulle vara glad att han ens ville vara gift med henne. Någonstans på vägen fick hon nog och bad om skilsmässa med risken att förlora vårdnaden om sina barn som konsekvens (i Iran är det nämligen mannen som får automatisk vårdnad över barnen). Som tur var ville hennes man inte ta ansvar för barnen och lämnade över dom till henne, på ett villkor... att hon aldrig skulle gifta om sig. Den dagen hon gifter sig får pappan, enligt deras överenskommelse och enligt lag, vårdnaden över barnen.
Han tog allt dom ägde och det ända hon fick ta med sig var två barn och en väska. Hon hade en spartansk livsstil och var tvungen att KONSTANT arbeta för att få hushållet att gå runt.
Hon träffade tre män..
En som älskade hennes barn, lovade henne en trygg framtid men som hon inte alls tyckte om och som dessutom redan var gift. En annan som hade gott om pengar och som kunde försörja henne men som det inte fanns någon framtid med. Och en tredje som hon verkligen älskade, men som inte hade det bra ekonomiskt.
I en saga skulle hon valt den tredje och levt lycklig i alla sina dagar, men då detta inte är en saga är sanningen den att hon valde alla tre.
Hon behövde den första mannen för han ska hjälpa henne med vårdnaden över hennes barn. Han är högt uppsatt i Iran och har kontakter som sträcker sig ända upp i Parlamentet och till presidentens närmaste. Den andra hjälper henne med pengar, hyra, skolundervisning åt barnen och mat. Och den tredje måste hon träffa för att må bra helt enkelt. Hon lever olyckligt och i konstant rädsla att någon av dessa män ska komma på henne.
Men hennes syn på livet är ah well, shit happens... det här är bara tillfälligt, jag gör det för mina barns och min egen framtid. Livet är svårt ibland, det är bara att bita ihop och stå ut, det kommer bli bättre.
Sen finns det folk som kommer från bra familjer, som levt i trygga förhållanden och haft ett bra liv, men som då och då stöter på något som inte gått deras väg. Dom trivs inte på jobbet, har en partner som dom inte uppskattar eller råkat ut för något litet. Dessa människor har då mage att tycka synd om sig själva och älta i sina s.k problem, må dåligt, träffa psykologer och äta lyckopiller.. snälla.. till en sån människa har jag bara en sak att säga:
GET OVER YOURSELF!
Livet är svårt ibland, so what? Shit happens.. det är bara bita ihop och sluta gnälla!
Hahaha..
Jag har fått lite respons och funderingar kring layouten på min blogg..
ok, let me break it down to ya: Jag vet att den är rätt skrikig o färgglad, men detta är bara tillfälligt, jag bytte lite html koder här och var o detta blev resultatet, ska fixa en snyggare layout så fort jag får tid över hahaha.. ha överseende!!
ok, let me break it down to ya: Jag vet att den är rätt skrikig o färgglad, men detta är bara tillfälligt, jag bytte lite html koder här och var o detta blev resultatet, ska fixa en snyggare layout så fort jag får tid över hahaha.. ha överseende!!
Btw..
Allt är inte super tråkigt! Glömde nästan bort att jag fick besök igår av en gammal vän. Vi satt o prata i timmar om livet, mål och allt mellan himmel och jord. Det är konstigt hur man känner folk, men inte så pass mycket som man trodde att man gjorde. Vi är väldigt lika i tankesättet och värderingar. Det var rätt mäktigt hur vi tänkte lika om ödet och livet. Kom på det nu och det fick mig att le en stund efter jag skrivit om min tråkiga vardag!
Another day, another dollar...
Usch, ännu en låång dag på jobbet. Idag jobbade jag 10,5 timmar. *suck*
Jag har märkt att det är det ända jag gör nuförtiden, jobbar alltså. Konstant, tar över allas tider, jobbar lediga dagar och kommer t.o.m tidigare och lämnar jobbet senare än vad jag ska.
Mitt sociala liv sträcker sig från jobbet och hem. Den enda gången jag träffar folk som jag inte jobbar med eller bor med är när jag åker och handlar eller tankar bilen. Patetiskt, jag vet!
I need a break. En paus från min dystra vardag, en paus från dom jag bor hos, en paus från jobbet... ja, t.o.m en paus från Sverige. Usch! Jag vill fly iväg till ett ställe där solen jämt skiner och där det är liv och rörelse och inte en enda bekymrande tanke som stör. En plats bort från vardagen, bort från jobb, bort från tristess. Det känns som att jag befinner mig i ett svartvitt stadie av mitt liv och jag skulle göra vadsomhelst för att få in en regnbåge. Men sen vet jag att allt det här är tillfälligt.
Jag bor hos folk, har hälften av mina saker hos min faster, hälften i källaren hemma och en hel del i bilen som jag åker runt med. Vart jag än är så känner jag mig ändå inte 100% hemma, trots att jag vet att min faster gör allt och lite till för att jag ska göra det. Jag jobbar inte med det jag vill jobba med men mina arbetskompisar är guld, fast nu ska dom jag trivs bäst med sluta. I don't blame them, om jag får bättre jobb drar jag också, direkt! Det gäller bara att bita ihop nu tills jag hittat en lägenhet och fixat ett bättre jobb. Så därför måste jag börja spara pengar, jobba lite mer och hoppas att jag mår bättre när lönen kommer. *suck*
Jag har märkt att det är det ända jag gör nuförtiden, jobbar alltså. Konstant, tar över allas tider, jobbar lediga dagar och kommer t.o.m tidigare och lämnar jobbet senare än vad jag ska.
Mitt sociala liv sträcker sig från jobbet och hem. Den enda gången jag träffar folk som jag inte jobbar med eller bor med är när jag åker och handlar eller tankar bilen. Patetiskt, jag vet!
I need a break. En paus från min dystra vardag, en paus från dom jag bor hos, en paus från jobbet... ja, t.o.m en paus från Sverige. Usch! Jag vill fly iväg till ett ställe där solen jämt skiner och där det är liv och rörelse och inte en enda bekymrande tanke som stör. En plats bort från vardagen, bort från jobb, bort från tristess. Det känns som att jag befinner mig i ett svartvitt stadie av mitt liv och jag skulle göra vadsomhelst för att få in en regnbåge. Men sen vet jag att allt det här är tillfälligt.
Jag bor hos folk, har hälften av mina saker hos min faster, hälften i källaren hemma och en hel del i bilen som jag åker runt med. Vart jag än är så känner jag mig ändå inte 100% hemma, trots att jag vet att min faster gör allt och lite till för att jag ska göra det. Jag jobbar inte med det jag vill jobba med men mina arbetskompisar är guld, fast nu ska dom jag trivs bäst med sluta. I don't blame them, om jag får bättre jobb drar jag också, direkt! Det gäller bara att bita ihop nu tills jag hittat en lägenhet och fixat ett bättre jobb. Så därför måste jag börja spara pengar, jobba lite mer och hoppas att jag mår bättre när lönen kommer. *suck*
Hm..
Ok, jag kan väll börja med att säga att jag egentligen inte alls gillar bloggar och folk som skriver bloggar, men på något sätt känns det ändå som att jag behöver skriva här för att fly undan vardagen och kanske få lite feedback på det jag skriver och tänker.
Så vi kan väll börja med en beskrivning kanske..:
Jag är en gammal själ i en ung kropp, jag tänker mycket och ofta.. ibland även väldigt högt. Jag kan verka lite distanserad och frånvarande eller rent av arrogant, men sannigen är att jag egentligen inte är så. Eller så lever jag i förnekelse, vem vet.
Just nu jobbar på ett ställe där jag inte tror att jag kommer jobba länge till. Ett tillfälligt jobb, som jag nu haft i tre månader. Jag planerar att i framtiden bli läkare.. tandläkare eller kirurg helst. Visst fan kan jag skriva att jag vill hjälpa människor och rädda världen, men sannigen är den att jag funderade på att plugga design, men eftersom den utbildningen är 4 år och man inte vet om man kommer få jobb eller inte när man är klar, tänkte jag att jag lika gärna kan plugga ett extra år och bli läkare och tjäna massa pengar efter utbildningen. So, sorry to dissapoint you guys, I'm only in it for the money!
Jag skriver mycket dikter och poesi, men d låter så töntigt att kalla det för just poesi så jag väljer att kalla mina texter för tankar, för i grund och botten är det ju just vad det är.. tankar!
So enjoy...
Så vi kan väll börja med en beskrivning kanske..:
Jag är en gammal själ i en ung kropp, jag tänker mycket och ofta.. ibland även väldigt högt. Jag kan verka lite distanserad och frånvarande eller rent av arrogant, men sannigen är att jag egentligen inte är så. Eller så lever jag i förnekelse, vem vet.
Just nu jobbar på ett ställe där jag inte tror att jag kommer jobba länge till. Ett tillfälligt jobb, som jag nu haft i tre månader. Jag planerar att i framtiden bli läkare.. tandläkare eller kirurg helst. Visst fan kan jag skriva att jag vill hjälpa människor och rädda världen, men sannigen är den att jag funderade på att plugga design, men eftersom den utbildningen är 4 år och man inte vet om man kommer få jobb eller inte när man är klar, tänkte jag att jag lika gärna kan plugga ett extra år och bli läkare och tjäna massa pengar efter utbildningen. So, sorry to dissapoint you guys, I'm only in it for the money!
Jag skriver mycket dikter och poesi, men d låter så töntigt att kalla det för just poesi så jag väljer att kalla mina texter för tankar, för i grund och botten är det ju just vad det är.. tankar!
So enjoy...