I större delen av mitt liv har jag fått höra att jag är känslokall. Att jag borde visa mina känslor mer, och dela med mig av vad jag känner. Jag håller inte med. Jag är inte ett dugg kall, jag har ett hjärta av guld och jag visar mina känslor. Om jag är glad, skrattar jag och ler hela dagen. Om jag är arg visar jag att jag är arg, och skriker och blir förbannad. Men eftersom jag sällan gråter framför folk, eller sällan tycker synd om folk så framstår jag som känslokall. Missförstå mig inte, jag har empati, men jag tycker inte synd om folk som tycker synd om sig själva, för jag anser att man inte ska tycka synd om någon, utan man ska göra något åt saken istället.
Hur kommer det sig att glädje och ilska inte klassas som känslor? Och hur kommer det sig att det är mer acceptabelt att man som kille inte gråter framför folk, men om man som tjej är likadan så tror folk att det är något fel på en. Jag älskar mina vänner och min familj och det borde dom veta. Trots att jag inte säger det till dom varje dag så ska dom veta att jag älskar dom. Jag vet att dom älskar mig, och dom säger inte det till mig varje dag.
Så för att summera; jag är inte känslokall, jag är bara inte känslig!
Ps. Kan meddela att optimisten vann kriget i det förra inlägget.. vi får se vad som sker, fortsättning följer! Ds.