Terapi i all ära, men jag har alltid klarat mig utan. Saker jag upplevt har fått mig att tänka på om det kanske inte behövs i allafall? Men min stolthet säger emot, jag tycker inte om att be om hjälp och den här gången är inget undantag heller! Men ska jag vara ärlig så har jag förlorat greppet om verkligheten. Jag har inte sovit ordentligt på flera veckor och mina intensiva drömmar skvallrar om ett oroligt psyke. Vad som rör sig i mitt huvud vet jag inte riktigt, det är allt mellan himmel och jord. Som vanligt vill jag fly från verkligheten, jag vill bort. Bort från min vardag, bort från det här vädret, men mest av allt, bort från mina egna tankar. Men det är just det som är mitt problem, jag har alltid flytt. Jag har alltid förträngt, gått vidare och aldrig vänt mig om igen. Begravt alla tankar, alla händelser och alla känslor. Men dom finns där i mitt bakhuvud och spökar. För det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker låtsas vara över allt eller hur många gånger jag intalar mig själv att jag inte bryr mig, det blir ändå aldrig sant.
Verkligheten måste tas itu med, för förr eller senare så står man ändå där, öga mot öga med sig själv och sitt förflutna. Jag vet att jag måste gräva upp mina minnen och bearbeta de saker jag förträngt. Man kan inte leva i förnekelse hela livet, trots att det kan kännas rätt. Men å andra sidan kan jag inte låta mitt förflutna styra min framtid heller. Man måste gå vidare. Eller intalar jag mig det här bara för att rättfärdiga alla dessa år av flykt?
Jag vet bättre, jag vet att man måste ge såren tid att läka och man måste brytas ned för att kunna byggas upp igen. Men jag kan inte rå för mitt destruktiva tankesätt. Jag kan inte heller koppla bort min misstänksamhet eller mitt hårda skal på en gång. Och de gånger jag sänkt garden, har jag fått en rak höger av verklighet i ansiktet, som knockat mig och lämnat mig sönder och samman. Det är inte bara mitt hjärta som blivit krossat. Min stolthet, min värdighet, men viktigast av allt, min oskyldiga livssyn har gång på gång fallit offer för en hård realitet. Inte undra på att man flyr och inte ser sig om igen. Det är en naturlig försvarsmekanism, allt för att undvika ett sammanbrott. Men det är precis som att barrikera sig inför en storm, det spelar ingen roll hur förberedd man än är, eller hur mycket man än skyddar sig, katastrofen är ändå oundviklig. Frågan är inte om, utan när denna katastrof, som i mitt fall antagligen blir ett neurotiskt sammanbrott, ska ske?