Jag var på bröllop i helgen. Vackert och underbart tänker man. Men trots att det var en fin dag och solen sken som aldrig förr kände jag att jag ABSOLUT INTE vill gifta mig så här. Vigseln ägde rum i en liten kyrka vid vattnet och "festen" hemma hos brudgummens föräldrar. Jag tyckte att något saknades. Bruden och brudgummen såg väldigt nervösa ut och man kunde ana stressen i deras blickar.
Va hände med passionen? Vad hände med planering? Och vad hände med sagobröllopen man har i fantasin? Jag vill inte gifta mig så. Det verkade för enkelt och vardagligt, inte alls en hyllning till kärleken eller "tills döden skiljer oss åt". Jag vill ha pompa och ståt! Liv, färger, blommor, musik, inte tråkiga tal och kallskuret. Inget kling,kling,kling följt av: jag är ingen talare men...
Usch! Skjut mig. Tack och lov var det bara en dag. Persiska bröllop i Iran varar ju flera dagar. Gud va roligt. Stora fester i flera dagar!! Min mamma och dom tycker det är vackert att gifta sig i kyrkan, dom gillar ceremonin. Jag, som är så anti kyrkan tycker det är tråkigt och utdaterat. Vaddå tills döden skiljer oss åt? Man ska vara glad om man fortfarande är gift efter 10-15 år. Tror faktiskt inte nån skulle gifta sig om man verkligen trodde att man skulle förlora livet när man ledsnat på sin partner. Tager du Venus och lovar att älska henne i nöd och lust tills ni tröttnat och/eller slutat älska varann?
JA!
Bitter-sweet..
Satt o kolla runt på internet o hittade en jättesöt text skriven av någon okänd:
Det var en gång en flicka som föddes blind. Allt hon önskade sig var att en dag kunna få se världen. Hon sa till sin pojkvän: Om jag bara kunde se, skulle jag gifta mig med dig!
En dag donerade någon ett par ögon till henne och flickan kunde äntligen se. Då friade hennes pojkvän, men när flickan kunde se att hennes pojkvän var blind vägrade hon gifta sig och lämnade istället honom. Det sista hon hörde från honom var ett brev. I brevet stod det: Okej, min älskling, lämna mig om det verkligen är ditt val. Men lova mig en sak...
Ta väl hand om mina ögon.
Det var en gång en flicka som föddes blind. Allt hon önskade sig var att en dag kunna få se världen. Hon sa till sin pojkvän: Om jag bara kunde se, skulle jag gifta mig med dig!
En dag donerade någon ett par ögon till henne och flickan kunde äntligen se. Då friade hennes pojkvän, men när flickan kunde se att hennes pojkvän var blind vägrade hon gifta sig och lämnade istället honom. Det sista hon hörde från honom var ett brev. I brevet stod det: Okej, min älskling, lämna mig om det verkligen är ditt val. Men lova mig en sak...
Ta väl hand om mina ögon.
Ah well shit happens..
Jag känner en tjej som har blivit sexuellt ofredad som barn. Hon har växt upp i en skilsmässo familj och har använt alla möjliga slags droger man kan tänka sig. Hennes liv har inte varit enkelt då hon ständigt fått tänka på alla andra i sin omgivning och glömt bort att ta vara på sig själv. Hon har haft ett destruktivt förhållande där hon blev slagen några gånger men där den verbala misshandeln gjorde mer skada än de fysiska slagen. Hon har även blivit våldtagen.
Det som är intressant med henne är att hon aldrig tycker synd om sig själv! Hon tänker typ.. äh, shit happens.. livet är svårt, so what?! Det är bara fortsätta och försöka att inte återupprepa samma misstag man gjort tidigare.
Sen känner jag en annan tjej som lever i Iran. Den här tjejen växte upp med en narkoman till styvfar. Varje dag efter skolan var hon tvungen att springa hem och förbereda hans opium fat. Hon var tvungen att hålla lågan på fatet (kallas manghal på persiska) i full rulle tills han kom hem från jobbet eller bazaaren annars skulle hon få stryk. Hon gifte sig som 18-åring för att slippa sin styvfar och hans stränga regler och heta temprament. Tillsammans med sin man fick hon två döttrar. Hon var kär i honom och han var kär i henne. Trodde hon iallafall.
Han misshandlade henne, förbjöd henne att gå ut och träffa kompisar och hotade med att döda henne.
Det är väl bara att anmäla honom eller skilja sig tänker man.. men nej, inte i Iran det är inte så "bara". Där är det inget ovanligt med misshandel eller dödshot. Det är det iofs inte i nutida Sverige heller.
Hursomhelst, hennes man var otrogen mot henne och hon skulle vara glad att han ens ville vara gift med henne. Någonstans på vägen fick hon nog och bad om skilsmässa med risken att förlora vårdnaden om sina barn som konsekvens (i Iran är det nämligen mannen som får automatisk vårdnad över barnen). Som tur var ville hennes man inte ta ansvar för barnen och lämnade över dom till henne, på ett villkor... att hon aldrig skulle gifta om sig. Den dagen hon gifter sig får pappan, enligt deras överenskommelse och enligt lag, vårdnaden över barnen.
Han tog allt dom ägde och det ända hon fick ta med sig var två barn och en väska. Hon hade en spartansk livsstil och var tvungen att KONSTANT arbeta för att få hushållet att gå runt.
Hon träffade tre män..
En som älskade hennes barn, lovade henne en trygg framtid men som hon inte alls tyckte om och som dessutom redan var gift. En annan som hade gott om pengar och som kunde försörja henne men som det inte fanns någon framtid med. Och en tredje som hon verkligen älskade, men som inte hade det bra ekonomiskt.
I en saga skulle hon valt den tredje och levt lycklig i alla sina dagar, men då detta inte är en saga är sanningen den att hon valde alla tre.
Hon behövde den första mannen för han ska hjälpa henne med vårdnaden över hennes barn. Han är högt uppsatt i Iran och har kontakter som sträcker sig ända upp i Parlamentet och till presidentens närmaste. Den andra hjälper henne med pengar, hyra, skolundervisning åt barnen och mat. Och den tredje måste hon träffa för att må bra helt enkelt. Hon lever olyckligt och i konstant rädsla att någon av dessa män ska komma på henne.
Men hennes syn på livet är ah well, shit happens... det här är bara tillfälligt, jag gör det för mina barns och min egen framtid. Livet är svårt ibland, det är bara att bita ihop och stå ut, det kommer bli bättre.
Sen finns det folk som kommer från bra familjer, som levt i trygga förhållanden och haft ett bra liv, men som då och då stöter på något som inte gått deras väg. Dom trivs inte på jobbet, har en partner som dom inte uppskattar eller råkat ut för något litet. Dessa människor har då mage att tycka synd om sig själva och älta i sina s.k problem, må dåligt, träffa psykologer och äta lyckopiller.. snälla.. till en sån människa har jag bara en sak att säga:
GET OVER YOURSELF!
Livet är svårt ibland, so what? Shit happens.. det är bara bita ihop och sluta gnälla!
Du & Jag..
Hos dig sökte jag värme, kärlek och tröst
men det enda du sökte va någon som kunde dela din lust.
Jag..., jag ville att du skulle längta,
men du..., du kunde inte vänta.
Jag, jag önskade, av hela mitt hjärta, att du skulle bli kär,
Men du.. det ända du kände var, kroppsligt begär.
Jag, jag blev sårad och ville höra ordet förlåt,
Men du, du stirra djupt i mina ögon och viska : Jag är kåt.
Jag..., jag tänkte på framtiden: du och jag,
men du..., du var försiktigt och tog dag för dag.
Jag..., jag hoppades alltid att det skulle vara vi två,
men du..., du längtade efter dagen då du kunde gå.
Dagen, den kom och det slutade i kaos.
Du sa: Jag klarar inte mer, jag måste ta en paus.
Jag..., jag grät förtvivlat och tänkte: Vad står på?
Du..., du gick din väg och sa: Hejdå.
Jag.., jag ringde gråtande och bönade och bad
Du.. , du va iskall och skrek: Men lägg av!!
Jag.. , jag accepterade tillslut och lät dig va'
Du.. , du vaknade upp och insåg: Shit det här va inge bra!
Du..., du ringde och sa: Snälla gumman ta tillbaka mig
Jag har insett mina fel, jag kan inte leva utan dig
Jag.., jag skakade på huvudet och sa
Det var du..., du som lämnade mig, men jag har haft det bra
Jag har insett mitt värde och jag har det underbart
O ibland kan jag sakna dig, jo d e klart
Nu.., nu vet jag att vi två inte var ämnade för varann,
Jag..., jag trodde inte jag kunde leva utan dig men, jag kan
Idag är jag arg..
Haha den här texten skrevs för drygt ett år sedan..
Idag är jag arg.
Jag är arg på vårt samhälle som bara står och tittar på medan större delen av världens fattiga människor dör.
Idag är jag arg.
Jag är arg på folk som skriver bloggar. Tror dom verkligen att någon bryr sig om vad dom gör.
Idag är jag arg.
Jag är arg för att det är snart mars och våren borde vara här men nej, vi bor i Sverige och här ska det vara snö.
Idag är jag arg.
Jag är arg på min mamma som tvingat ner mig på stan. Orka se människor kan alla bara dö.
Idag är jag arg.
Jag är arg på dig för du skiter totalt i mig och du verkar helt oberörd och här sitter jag och väntar på att du ska höra av dig.
Idag är jag arg.
Jag är arg på dina kompisar som alltid ska vara med och lägga sig i allt vi gör. Dom stör mig.
Idag är jag arg.
Jag är arg för livet inte gått som jag planerat eller föreställt mig. Allt är fel.
Idag är jag arg.
Jag är arg för jag vet att nånting saknas och jag har fått för mig att det är du som kan göra mig hel.
Idag är jag arg.
Jag är arg för nu har jag bytt om femtio gånger och fixat mitt hår i timmar men fortfarande känner jag mig inte ett dugg söt.
Idag är jag arg.
Jag är arg på mig själv. Jag vet jag tog mig vatten över huvudet och nu så står jag här genomblöt.
Idag är jag arg.
Hahaha..
Jag har fått lite respons och funderingar kring layouten på min blogg..
ok, let me break it down to ya: Jag vet att den är rätt skrikig o färgglad, men detta är bara tillfälligt, jag bytte lite html koder här och var o detta blev resultatet, ska fixa en snyggare layout så fort jag får tid över hahaha.. ha överseende!!
ok, let me break it down to ya: Jag vet att den är rätt skrikig o färgglad, men detta är bara tillfälligt, jag bytte lite html koder här och var o detta blev resultatet, ska fixa en snyggare layout så fort jag får tid över hahaha.. ha överseende!!
Btw..
Allt är inte super tråkigt! Glömde nästan bort att jag fick besök igår av en gammal vän. Vi satt o prata i timmar om livet, mål och allt mellan himmel och jord. Det är konstigt hur man känner folk, men inte så pass mycket som man trodde att man gjorde. Vi är väldigt lika i tankesättet och värderingar. Det var rätt mäktigt hur vi tänkte lika om ödet och livet. Kom på det nu och det fick mig att le en stund efter jag skrivit om min tråkiga vardag!
Another day, another dollar...
Usch, ännu en låång dag på jobbet. Idag jobbade jag 10,5 timmar. *suck*
Jag har märkt att det är det ända jag gör nuförtiden, jobbar alltså. Konstant, tar över allas tider, jobbar lediga dagar och kommer t.o.m tidigare och lämnar jobbet senare än vad jag ska.
Mitt sociala liv sträcker sig från jobbet och hem. Den enda gången jag träffar folk som jag inte jobbar med eller bor med är när jag åker och handlar eller tankar bilen. Patetiskt, jag vet!
I need a break. En paus från min dystra vardag, en paus från dom jag bor hos, en paus från jobbet... ja, t.o.m en paus från Sverige. Usch! Jag vill fly iväg till ett ställe där solen jämt skiner och där det är liv och rörelse och inte en enda bekymrande tanke som stör. En plats bort från vardagen, bort från jobb, bort från tristess. Det känns som att jag befinner mig i ett svartvitt stadie av mitt liv och jag skulle göra vadsomhelst för att få in en regnbåge. Men sen vet jag att allt det här är tillfälligt.
Jag bor hos folk, har hälften av mina saker hos min faster, hälften i källaren hemma och en hel del i bilen som jag åker runt med. Vart jag än är så känner jag mig ändå inte 100% hemma, trots att jag vet att min faster gör allt och lite till för att jag ska göra det. Jag jobbar inte med det jag vill jobba med men mina arbetskompisar är guld, fast nu ska dom jag trivs bäst med sluta. I don't blame them, om jag får bättre jobb drar jag också, direkt! Det gäller bara att bita ihop nu tills jag hittat en lägenhet och fixat ett bättre jobb. Så därför måste jag börja spara pengar, jobba lite mer och hoppas att jag mår bättre när lönen kommer. *suck*
Jag har märkt att det är det ända jag gör nuförtiden, jobbar alltså. Konstant, tar över allas tider, jobbar lediga dagar och kommer t.o.m tidigare och lämnar jobbet senare än vad jag ska.
Mitt sociala liv sträcker sig från jobbet och hem. Den enda gången jag träffar folk som jag inte jobbar med eller bor med är när jag åker och handlar eller tankar bilen. Patetiskt, jag vet!
I need a break. En paus från min dystra vardag, en paus från dom jag bor hos, en paus från jobbet... ja, t.o.m en paus från Sverige. Usch! Jag vill fly iväg till ett ställe där solen jämt skiner och där det är liv och rörelse och inte en enda bekymrande tanke som stör. En plats bort från vardagen, bort från jobb, bort från tristess. Det känns som att jag befinner mig i ett svartvitt stadie av mitt liv och jag skulle göra vadsomhelst för att få in en regnbåge. Men sen vet jag att allt det här är tillfälligt.
Jag bor hos folk, har hälften av mina saker hos min faster, hälften i källaren hemma och en hel del i bilen som jag åker runt med. Vart jag än är så känner jag mig ändå inte 100% hemma, trots att jag vet att min faster gör allt och lite till för att jag ska göra det. Jag jobbar inte med det jag vill jobba med men mina arbetskompisar är guld, fast nu ska dom jag trivs bäst med sluta. I don't blame them, om jag får bättre jobb drar jag också, direkt! Det gäller bara att bita ihop nu tills jag hittat en lägenhet och fixat ett bättre jobb. Så därför måste jag börja spara pengar, jobba lite mer och hoppas att jag mår bättre när lönen kommer. *suck*
Va trött jag blir..
Jag ville ha någon som var äldre och mer mogen,
nån som visade respekt och aldrig skulle kunna tänka sig ens att va otrogen.
Sen träffade jag några o de flesta verkade så trista,
så jag tänkte fuck it jag vill ha en ung kille, med mer gnista.
Gnista dög inte, han skulle vara eld o lågor
så jag hittade tillslut nån, men fick istället outhärdiga tankeplågor.
Varför hör han inte av sig? Varför leker han svår?
Varför har han inte ringt mig? Vafan är det som pågår?
Alla dessa frågor gjorde mig mer o mer besatt!
Jag försökte ignorera men låg ändå vaken varje natt.
Så jävla tafatt jag vet, men tillslut fick jag nog.
Beslöt mig för att skita i idoter o hålla mig borta från ofog.
Jag dog och återuppstod, för känslor och beslut går inte alltid hand i hand.
Min hjärna sa nej, men mitt hjärta var fortfarande i brand.
Men envis som jag är gjorde jag självklart det ända rätta,
det var bara att rycka sig själv i kragen o fortsätta.
Asså fortsätta kämpa, inte älta.
Så fuck killar som är eld o lågor, dom är ruttna.
Ärligt när jag tänker efter, fuck allihop, jag har tröttnat.
Jag vill inte ha nån, eller jag vet inte vad jag vill ha.
Det ända jag vet är att jag kommer bli nöjd inte nu men en vacker dag.
Peace of mind
Jag har spenderat all tid och otid,
på att konstant leta efter sinnesfrid,
en ständig strid mellan mina sinnen,
då jag försökt förtränga tragedier o istället få fram fina minnen.
Men tiden rinner och ungdomen försvinner,
o min jakt på lugn och stabilitet,
rubbas hela tiden av en bitter verklighet.
En oändlig enformighet som gör sig påmind i allt man ser och hör,
som förstör fantasin o sakta men säkert gör så att hoppet dör.
Men jag törstar fortfarande efter sinnesfrid
och om d så kommer stå mellan mig o realiteten, så är jag ALLTID redo för strid.
på att konstant leta efter sinnesfrid,
en ständig strid mellan mina sinnen,
då jag försökt förtränga tragedier o istället få fram fina minnen.
Men tiden rinner och ungdomen försvinner,
o min jakt på lugn och stabilitet,
rubbas hela tiden av en bitter verklighet.
En oändlig enformighet som gör sig påmind i allt man ser och hör,
som förstör fantasin o sakta men säkert gör så att hoppet dör.
Men jag törstar fortfarande efter sinnesfrid
och om d så kommer stå mellan mig o realiteten, så är jag ALLTID redo för strid.
Jag
Venus. Vem är jag? Venus.
Jag är produkten av en revolution. Jag är summan av en kollision.
Jag är två kulturer, i en och samma person.
Född i Iran, men har bott i Sverige sen jag var ett barn.
Persiska som modersmål men jag talar hellre svenska.
Men svensk är jag inte. Jag är inte blond. Jag är inte snål. Jag är inte tråkig.
Jag är iranier. Stolt. Men vänta nu, jag är inte hårig. Jag är inte bråkig.
Här, är jag Venus: iranier, utlänning.
Där, är jag Venus: svensk, främling.
Mitt hem är i ingenmansland precis på gränsen, varken här eller där.
Mitt land är ingenmansland bortom gränser, varken här eller där.
Min familj bor i ingenmansland mitt på gränsen, både här och där.
Jag älskar Iran med dess enorma kulturella arv och traditioner. Men jag hatar det faktum att regeringar ska styra länder genom religioner.
Jag älskar Sveriges frihet och möjligheter. Men jag hatar det faktum att man har bott granne med någon i tio år och fortfarande så vet dom inte vad man heter.
Det är värmen i folket i Iran som får en att förbise dom stränga lagarna. Dom har inget men ger allt, dom t.o.m. delar med sig av sin sista ärta.
Det är tryggheten i Sverige som fått folk att ta livet för givet. Dom har allt men ger inget, och kylan hänger inte bara i luften utan även i deras hjärtan.
Så kulturerna har krockat och jag föll ner i sprickan, förvirrad och vilsen men tog med mig vad jag kunnat och kom fram till att jag är den jag är.
För svensk för att vara iranier, för iranier för att vara svensk. Varken här eller där.
För jag är produkten av en revolution, summan av en kollision, två kulturer i en och samma person.
Venus. Vem är jag? Venus.
Jag är produkten av en revolution. Jag är summan av en kollision.
Jag är två kulturer, i en och samma person.
Född i Iran, men har bott i Sverige sen jag var ett barn.
Persiska som modersmål men jag talar hellre svenska.
Men svensk är jag inte. Jag är inte blond. Jag är inte snål. Jag är inte tråkig.
Jag är iranier. Stolt. Men vänta nu, jag är inte hårig. Jag är inte bråkig.
Här, är jag Venus: iranier, utlänning.
Där, är jag Venus: svensk, främling.
Mitt hem är i ingenmansland precis på gränsen, varken här eller där.
Mitt land är ingenmansland bortom gränser, varken här eller där.
Min familj bor i ingenmansland mitt på gränsen, både här och där.
Jag älskar Iran med dess enorma kulturella arv och traditioner. Men jag hatar det faktum att regeringar ska styra länder genom religioner.
Jag älskar Sveriges frihet och möjligheter. Men jag hatar det faktum att man har bott granne med någon i tio år och fortfarande så vet dom inte vad man heter.
Det är värmen i folket i Iran som får en att förbise dom stränga lagarna. Dom har inget men ger allt, dom t.o.m. delar med sig av sin sista ärta.
Det är tryggheten i Sverige som fått folk att ta livet för givet. Dom har allt men ger inget, och kylan hänger inte bara i luften utan även i deras hjärtan.
Så kulturerna har krockat och jag föll ner i sprickan, förvirrad och vilsen men tog med mig vad jag kunnat och kom fram till att jag är den jag är.
För svensk för att vara iranier, för iranier för att vara svensk. Varken här eller där.
För jag är produkten av en revolution, summan av en kollision, två kulturer i en och samma person.
Venus. Vem är jag? Venus.
Blottad
Hon ser på mig med sina bedömmande blickar.
Rakt in i mina ögon, hon ser min själ o bara tittar.
Hon skakar på huvudet o frågar varför jag är rädd.
- Jag är inte rädd för nåt. Jag är alltid beredd.
Hon vet att jag ljuger, för sanningen finns där.
Under den hårda, kalla ytan finns spår av misär.
- Varför tror du att jag har något att dölja? frågar jag.
- Om du vill prata, min vän, är det efter eget behag.
Hon tittar på mig igen o säger: Det här är inte du.
Jag svarar: Det kanske inte var, men det här är jag nu.
Tiderna förändras o folk blir annorlunda.
Jag mår bra jag lovar. Du kan sluta undra.
Hon säger: Mår du verkligen bra eller är det ett spel?
Du vet att leva i förnekelse är alltid fel.
Jag stannar upp o tänker på allt som gått förbi
o hur jag undvikit att bearbeta tragedi efter tragedi.
Det har varit lättare att bara vara kall o oberörd,
än att låta nån komma in på livet för att sen bli lämnad o helt förstörd.
Det har alltid vart lättare att skita i allt o börja om på nytt.
Shit, nu när jag tänker efter har jag nog alltid flytt.
Hon säger: Lita på mig allting kommer bli bra.
Men du måste läka dina sår o ta dag för dag.
Uppskatta dig själv, din potential o din förmåga.
Men viktigast av allt: Släpp taget o börja våga.
Va inte rädd för vad livet har att ge.
Man måste göra allt för att försöka hänga med.
Jag frågar vem hon är o vad som kommer hända sen.
Hon svarar: framtiden är din. Jag är bara din spegelbild, min vän.
Rakt in i mina ögon, hon ser min själ o bara tittar.
Hon skakar på huvudet o frågar varför jag är rädd.
- Jag är inte rädd för nåt. Jag är alltid beredd.
Hon vet att jag ljuger, för sanningen finns där.
Under den hårda, kalla ytan finns spår av misär.
- Varför tror du att jag har något att dölja? frågar jag.
- Om du vill prata, min vän, är det efter eget behag.
Hon tittar på mig igen o säger: Det här är inte du.
Jag svarar: Det kanske inte var, men det här är jag nu.
Tiderna förändras o folk blir annorlunda.
Jag mår bra jag lovar. Du kan sluta undra.
Hon säger: Mår du verkligen bra eller är det ett spel?
Du vet att leva i förnekelse är alltid fel.
Jag stannar upp o tänker på allt som gått förbi
o hur jag undvikit att bearbeta tragedi efter tragedi.
Det har varit lättare att bara vara kall o oberörd,
än att låta nån komma in på livet för att sen bli lämnad o helt förstörd.
Det har alltid vart lättare att skita i allt o börja om på nytt.
Shit, nu när jag tänker efter har jag nog alltid flytt.
Hon säger: Lita på mig allting kommer bli bra.
Men du måste läka dina sår o ta dag för dag.
Uppskatta dig själv, din potential o din förmåga.
Men viktigast av allt: Släpp taget o börja våga.
Va inte rädd för vad livet har att ge.
Man måste göra allt för att försöka hänga med.
Jag frågar vem hon är o vad som kommer hända sen.
Hon svarar: framtiden är din. Jag är bara din spegelbild, min vän.
Förlåt
Förlåt att jag älskar dig så mycket som jag gör.
Förlåt att jag bryr mig mer än vad jag bör.
Förlåt att jag tar dig före mig själv i många situationer.
Förlåt att du är viktigare än miljoner.
Förlåt att jag inte lever upp till ditt ideal.
Förlåt att du alltid är mitt första val.
Förlåt mina känslor. Förlåt mina tankar.
Förlåt att du kan höra hur hårt mitt hjärta bankar.
Förlåt att du blev arg, det var mitt fel.
Förlåt, det skulle aldrig hänt om jag skött min del.
Förlåt att du måste peka ut mina misstag.
Förlåt att vårt största problem är jag.
Förlåt att du sårar mig och jag börjar gråta.
Förlåt att jag är så duktig på att förlåta.
Förlåt att mina känslor inte går att eliminera.
Förlåt att jag överhuvudtaget existerar.
Förlåt att du är allt och jag är ingen.
Förlåt, men jag orkar inte mer.. Vi ses i himlen.
Förlåt att jag bryr mig mer än vad jag bör.
Förlåt att jag tar dig före mig själv i många situationer.
Förlåt att du är viktigare än miljoner.
Förlåt att jag inte lever upp till ditt ideal.
Förlåt att du alltid är mitt första val.
Förlåt mina känslor. Förlåt mina tankar.
Förlåt att du kan höra hur hårt mitt hjärta bankar.
Förlåt att du blev arg, det var mitt fel.
Förlåt, det skulle aldrig hänt om jag skött min del.
Förlåt att du måste peka ut mina misstag.
Förlåt att vårt största problem är jag.
Förlåt att du sårar mig och jag börjar gråta.
Förlåt att jag är så duktig på att förlåta.
Förlåt att mina känslor inte går att eliminera.
Förlåt att jag överhuvudtaget existerar.
Förlåt att du är allt och jag är ingen.
Förlåt, men jag orkar inte mer.. Vi ses i himlen.
Hm..
Ok, jag kan väll börja med att säga att jag egentligen inte alls gillar bloggar och folk som skriver bloggar, men på något sätt känns det ändå som att jag behöver skriva här för att fly undan vardagen och kanske få lite feedback på det jag skriver och tänker.
Så vi kan väll börja med en beskrivning kanske..:
Jag är en gammal själ i en ung kropp, jag tänker mycket och ofta.. ibland även väldigt högt. Jag kan verka lite distanserad och frånvarande eller rent av arrogant, men sannigen är att jag egentligen inte är så. Eller så lever jag i förnekelse, vem vet.
Just nu jobbar på ett ställe där jag inte tror att jag kommer jobba länge till. Ett tillfälligt jobb, som jag nu haft i tre månader. Jag planerar att i framtiden bli läkare.. tandläkare eller kirurg helst. Visst fan kan jag skriva att jag vill hjälpa människor och rädda världen, men sannigen är den att jag funderade på att plugga design, men eftersom den utbildningen är 4 år och man inte vet om man kommer få jobb eller inte när man är klar, tänkte jag att jag lika gärna kan plugga ett extra år och bli läkare och tjäna massa pengar efter utbildningen. So, sorry to dissapoint you guys, I'm only in it for the money!
Jag skriver mycket dikter och poesi, men d låter så töntigt att kalla det för just poesi så jag väljer att kalla mina texter för tankar, för i grund och botten är det ju just vad det är.. tankar!
So enjoy...
Så vi kan väll börja med en beskrivning kanske..:
Jag är en gammal själ i en ung kropp, jag tänker mycket och ofta.. ibland även väldigt högt. Jag kan verka lite distanserad och frånvarande eller rent av arrogant, men sannigen är att jag egentligen inte är så. Eller så lever jag i förnekelse, vem vet.
Just nu jobbar på ett ställe där jag inte tror att jag kommer jobba länge till. Ett tillfälligt jobb, som jag nu haft i tre månader. Jag planerar att i framtiden bli läkare.. tandläkare eller kirurg helst. Visst fan kan jag skriva att jag vill hjälpa människor och rädda världen, men sannigen är den att jag funderade på att plugga design, men eftersom den utbildningen är 4 år och man inte vet om man kommer få jobb eller inte när man är klar, tänkte jag att jag lika gärna kan plugga ett extra år och bli läkare och tjäna massa pengar efter utbildningen. So, sorry to dissapoint you guys, I'm only in it for the money!
Jag skriver mycket dikter och poesi, men d låter så töntigt att kalla det för just poesi så jag väljer att kalla mina texter för tankar, för i grund och botten är det ju just vad det är.. tankar!
So enjoy...