Hon ser på mig med sina bedömmande blickar.
Rakt in i mina ögon, hon ser min själ o bara tittar.
Hon skakar på huvudet o frågar varför jag är rädd.
- Jag är inte rädd för nåt. Jag är alltid beredd.
Hon vet att jag ljuger, för sanningen finns där.
Under den hårda, kalla ytan finns spår av misär.
- Varför tror du att jag har något att dölja? frågar jag.
- Om du vill prata, min vän, är det efter eget behag.
Hon tittar på mig igen o säger: Det här är inte du.
Jag svarar: Det kanske inte var, men det här är jag nu.
Tiderna förändras o folk blir annorlunda.
Jag mår bra jag lovar. Du kan sluta undra.
Hon säger: Mår du verkligen bra eller är det ett spel?
Du vet att leva i förnekelse är alltid fel.
Jag stannar upp o tänker på allt som gått förbi
o hur jag undvikit att bearbeta tragedi efter tragedi.
Det har varit lättare att bara vara kall o oberörd,
än att låta nån komma in på livet för att sen bli lämnad o helt förstörd.
Det har alltid vart lättare att skita i allt o börja om på nytt.
Shit, nu när jag tänker efter har jag nog alltid flytt.
Hon säger: Lita på mig allting kommer bli bra.
Men du måste läka dina sår o ta dag för dag.
Uppskatta dig själv, din potential o din förmåga.
Men viktigast av allt: Släpp taget o börja våga.
Va inte rädd för vad livet har att ge.
Man måste göra allt för att försöka hänga med.
Jag frågar vem hon är o vad som kommer hända sen.
Hon svarar: framtiden är din. Jag är bara din spegelbild, min vän.