Usch, ännu en låång dag på jobbet. Idag jobbade jag 10,5 timmar. *suck*
Jag har märkt att det är det ända jag gör nuförtiden, jobbar alltså. Konstant, tar över allas tider, jobbar lediga dagar och kommer t.o.m tidigare och lämnar jobbet senare än vad jag ska.
Mitt sociala liv sträcker sig från jobbet och hem. Den enda gången jag träffar folk som jag inte jobbar med eller bor med är när jag åker och handlar eller tankar bilen. Patetiskt, jag vet!
I need a break. En paus från min dystra vardag, en paus från dom jag bor hos, en paus från jobbet... ja, t.o.m en paus från Sverige. Usch! Jag vill fly iväg till ett ställe där solen jämt skiner och där det är liv och rörelse och inte en enda bekymrande tanke som stör. En plats bort från vardagen, bort från jobb, bort från tristess. Det känns som att jag befinner mig i ett svartvitt stadie av mitt liv och jag skulle göra vadsomhelst för att få in en regnbåge. Men sen vet jag att allt det här är tillfälligt.
Jag bor hos folk, har hälften av mina saker hos min faster, hälften i källaren hemma och en hel del i bilen som jag åker runt med. Vart jag än är så känner jag mig ändå inte 100% hemma, trots att jag vet att min faster gör allt och lite till för att jag ska göra det. Jag jobbar inte med det jag vill jobba med men mina arbetskompisar är guld, fast nu ska dom jag trivs bäst med sluta. I don't blame them, om jag får bättre jobb drar jag också, direkt! Det gäller bara att bita ihop nu tills jag hittat en lägenhet och fixat ett bättre jobb. Så därför måste jag börja spara pengar, jobba lite mer och hoppas att jag mår bättre när lönen kommer. *suck*