Jag var på bröllop i helgen. Vackert och underbart tänker man. Men trots att det var en fin dag och solen sken som aldrig förr kände jag att jag ABSOLUT INTE vill gifta mig så här. Vigseln ägde rum i en liten kyrka vid vattnet och "festen" hemma hos brudgummens föräldrar. Jag tyckte att något saknades. Bruden och brudgummen såg väldigt nervösa ut och man kunde ana stressen i deras blickar.
Va hände med passionen? Vad hände med planering? Och vad hände med sagobröllopen man har i fantasin? Jag vill inte gifta mig så. Det verkade för enkelt och vardagligt, inte alls en hyllning till kärleken eller "tills döden skiljer oss åt". Jag vill ha pompa och ståt! Liv, färger, blommor, musik, inte tråkiga tal och kallskuret. Inget kling,kling,kling följt av: jag är ingen talare men...
Usch! Skjut mig. Tack och lov var det bara en dag. Persiska bröllop i Iran varar ju flera dagar. Gud va roligt. Stora fester i flera dagar!! Min mamma och dom tycker det är vackert att gifta sig i kyrkan, dom gillar ceremonin. Jag, som är så anti kyrkan tycker det är tråkigt och utdaterat. Vaddå tills döden skiljer oss åt? Man ska vara glad om man fortfarande är gift efter 10-15 år. Tror faktiskt inte nån skulle gifta sig om man verkligen trodde att man skulle förlora livet när man ledsnat på sin partner. Tager du Venus och lovar att älska henne i nöd och lust tills ni tröttnat och/eller slutat älska varann?
JA!