Da Planet

Hur kommer det sig att det blir allt svårare att välja ju fler alternativ man har? Länge leve mångfalden, men ibland skulle det underlätta om man bara hade få alternativ att välja mellan. Kanske är det rädslan och oron över att man ska ångra sina val som leder till att man skjuter upp dem, eller så är det för att man tror att någonting bättre ska dyka upp. Vem vet. Men en sak är då säkert, tiden är vår största fiende, då omständigheterna förändras och valet kvarstår.

Efter varje nytt år är vi så duktiga på att rensa ur våra garderober. Ut med det gamla, in med det nya. Har man inte använt ett klädesplagg på två år är chansen stor att man inte kommer använda det detta år heller. Så varför låta det ta upp onödigt utrymme i garderoben? Samma sak med de där spontana rea fynden som man intalar sig själv att man någon gång kommer att ha på sig, men som vi alla vet aldrig kommer till användning. Eller de där gulliga sakerna som var super inne för länge sedan men som ingen ens skulle vilja hittas död i nuförtiden. Trasiga skor, för små t-shirtar, urtvättade kläder, rostiga accessoarer ja you name it, allt ska slängas och rensas bort, för i ärlighetens namn tar de ju bara plats och kommer aldrig någonsin att användas igen. De har alla tjänat sitt syfte och behövs inte längre. Så varför behålla de?

Men hur kommer det sig att vi inte rensar ut folk från våra liv lika strikt? De människor som man växt ifrån, de som inte passar, de som fastnat i det förflutna och som inte hänger med i evolutionen. De som förändrats och de som man aldrig mer får tillbaka det man hade med. De där som får en att känna panik varje gång de ringer. De som tar så mycket energi ifrån en och ställer så otroligt höga krav. Varför får dessa människor ta plats i ens liv?

Nu pratar jag naturligtvis inte om de som man kan vara med utan att det känns jobbigt eller konstigt, de är som en svart elegant klänning, tidlös och passar till vilket tillfälle som helst. Men de där extrema, ni vet vilka jag menar, varför behålla de? De har alla tjänat sitt syfte och den tid som var har varit underbar, men ibland är det dags att gå vidare. Har man inte träffats på 5år trots att man bor i samma stad, är chansen inte så stor att man kommer träffas i år heller.

Men visst är det ju så ibland att man hittar ett plagg längst in i garderoben som man visste att man hade men inte riktigt haft tid för att hitta, och när man väl hittar det så blir det ett av de favorit plagg man alltid har på sig framöver. Samma sak med vänner, vissa försvinner ur ens liv, och när man väl hittat tillbaka till varandra ser man till att behålla kontakten.

Mina lungor fylldes med en bitterljuv doft och minnesbilder och tusentals känslor forsade genom min kropp. Denna maskulina doft som får varje cell i min kropp att skaka och vilja ha mer. Jag rodnade för mig själv. Plötslig kunde jag minnas alla de mysiga stunderna. Mitt hjärta slog snabbare och min puls ökade. Jag blev varm. Jag fastnade i minnesbilden. Sen kom jag att tänka på alla roliga stunder och med ett leende på läpparna drog jag in ett till andetag.

Då kom den där obehagliga känslan. Ledsamheten över att det blev som det blev. Sekvenser ur mitt minne spelades upp från de stunder då det inte var underbart. De där dystra tillfällena då allt gick fel. Och plötsligt kände jag mig tom. Denna bitterljuva doft fick mig att tänka på honom igen. Han.  Doften som förevigt kommer att förknippas med honom.

En doft av skönhet, passion och hjärtsorg. Fan ta denna djävulska doft.

Flertalet gånger har jag fått höra att min själ är trasig. Jag är inte trasig, jag har lappat ihop mig själv rätt bra tycker jag. Ärrad, absolut, men inte direkt trasig. Skör och ömtålig, kanske jag kan acceptera, men jag är inte trasig! Jag har lagt ner alldeles för mycket energi på att ordna upp mig själv och bygga upp mitt inre för att bli kallad trasig. Hur vågar de? För varje ärr som finns ligger en emotionell berättelse bakom. Precis som ett lapptäcke, där varje stygn bildats med försiktighet och omsorg. Bit för bit beskriver de min resa genom tiden, genom livet. Så varför smutsa ned denna ofantliga livsresa med ett så ovärdigt ord som "trasig"? Nej gott folk, jag är inte trasig!

Mina föräldrar är bland de härligaste människor som finns på jorden. De har en syn på livet som många kanske inte förstår, men de menar väl. Roligare människor får man leta efter. Här är ett axplock av de saker mina föräldrar sagt eller gjort:

Min mamma hade fått panik ett tag då jag inte träffade någon, jag börjar ju bli äldre och mina föräldrar vill väl hinna se att jag träffar någon innan de dör. Hon frågade hela tiden om jag hade någon pojkvän och gång på gång blev svaret nej. Hon försökte para ihop mig med sina kunders söner eller presentera mig för alla möjliga som hon tyckte jag passade ihop med, men jag klickade inte med någon. En dag när jag kom hem från jobbet tittade min mamma på mig med en allvarlig blick.

Mamma: Venus, jag vill prata med dig.

Jag: Eh.. ok..? (Förvirrad och lite nervös. Ingenting bra brukar följa den meningen.)

Mamma: Jag har märkt att du inte träffar någon kille, så.. Jag vet inte hur jag sak säga det här, men.. alltså.. Jag vill att du ska veta....

Jag: Aaa? Veta vad?

Mamma: Jag vill att du ska veta att jag har tänkt på det här mycket, och jag har kommit fram till att det inte gör någonting. Det är helt okej för mig. Det är kanske inte direkt vad jag hade tänkt mig men det är okej. Men jag vill att du ska känna dig trygg med mig, så.. Om du tycker om tjejer så är det okej om du tar hem dem.

Jag: HAHHAHHAHHAHAHHAHHAHHAHHAHHAHAHHAHHHAHHAHAHHAHHAHA!

Min kära pappa fick höra att jag pluggar. Han ringer mig och har ett heart to heart samtal med mig om framtiden och studierna.

Pappa: Så vad tänker du bli när du blir stor?

Jag: Jag vet inte riktigt, men jag funderar på läkarlinjen.

Pappa: Äh, varför ska du slösa så mycket tid på att läsa sånt? Jobba istället det är roligare då tjänar man pengar också.

Efter två veckor ringer han mig igen och berättar om sin kompis dotter som pluggar till läkare.

Pappa: Venus, vad är det du läser egentligen, varför läser du inte på läkarlinjen som min kompis dotter?

Min mamma får reda på att min lillebror snusar och blir vansinnig. Först skriker hon, sen gråter hon, sen efter att hon skällt ut honom ytterligare en gång och hotat med att slå sönder datorn och inte ge honom pengar överhuvudtaget om han inte slutar omedelbart, beslutar hon sig för att ringa min pappa och be honom prata allvar med min bror. Efter ungefär 20 minuters predikan om att det är fel att snusa osv avslutas konversationen så här:

Pappa: ... så du förstår varför din mamma blev sur va? Men det jag inte förstår, min son, det är.. varför började du snusa överhuvudtaget? Snus är äckligt, du borde röka istället, som jag, det är mycket bättre!

De kan framstå som konstiga, men de är helt underbara och jag har skrattat så otroligt många gånger åt saker de spottat ur sig. Mina föräldrar är hysteriskt roliga. Om vårat liv skulle vara en film, skulle den vara en komedi. Utan tvekan!

Alla flickor fantiserar om att träffa Drömprinsen. Han som precis som i Törnrosa, ska väcka oss med en kyss, eller som i Askungen ska rädda oss från vår hemska vardag. Han som sveper in på en vit häst med sin skinande rustning och lyfter upp oss på sin starka springare och tillsammans reser vi mot oändligheten. Men i jakten på "den rätte" korsas vår väg av otaligt många dåliga kopior. Så här har jag ordnat en liten lista som ska få oss att lyckas genomskåda dessa för vilka de egentligen är, nämligen psychos:

Om han ringer dig konstant för att se till att allting är bra, kan man tycka att han verkar gullig. Men luras ej, kära medsystrar för detta är nämligen en psychos sätt att kontrollera vart, hur, och med vilka du är. Drömprinsen bryr sig, absolut, men han ringer inte 999ggr om dagen, och han vill inte veta allt du gör i detalj.

Om han redan efter andra dejten skojar om att han skulle döda dig om du träffade någon annan, se upp! För snubben är troligtvis ett psycho.

Han skickar vänförfrågningar till alla dina vänner på Facebook, trots att han aldrig träffat någon av dem, och trots att ni bara varit på en dejt. Drömprinsen?.. nee.. psycho.

Du har 43 missade samtal på din telefon och 7 nya voicemails, trots att du bara satt telefonen på ljudlös i en timme.

Om han vet vart du bor, vart du jobbar, vad dina arbetskamrater heter i för och efternamn, exakt datum och tidpunkt ni träffats, hur många trappsteg det är till din lägenhet, och hur många telefon nummer du har i din mobiltelefon, så är han inte otroligt observant, han är super besatt vilket är samma sak som, you guessed it: psycho.

Han dyker upp mitt i natten, knackar på ditt fönster och gråter i regnet för att han tror att du träffar någon annan eftersom du sa att du var trött och inte kunde träffas idag.

När du talat om för honom att ni inte borde träffas mer, insisterar han på att du hade PMS och att du egentligen inte menade det. Så han fortsätter ringa, messa och dyka upp på ditt jobb. Till en början kan det verka gulligt men efter en månad.... He's a psycho.

Hur kommer det sig att vi är så rädda för förändring i det lilla landet lagom? Vi klarar inte av radikala förändringar oavsett om det gäller inredning eller lunchmenyn. Det är okej att ta pyttesmå steg på vägen till förändring, som att köpa en fin vas som sticker ut, men man vill ju inte sticka ut för mycket från mängden. För vem vill utmana jantelagen?!

Man har det bekvämt och trivs med rutiner. Alla vet ju att man alltid äter ärtsoppa och pannkakor på torsdagar. Så har det varit i generationer, och så kommer det även att förbli framöver. Det är som allsång på Skansen, en given huvudattraktion för medelsvenssons under sommaren. Man varvar 9-17 jobbet med kafferaster och givande samtal om vädret och under lunchen äts det falukorv och snabbmakaroner. Dessutom trånar alla efter samma sak, de tre V:na; villa, Volvo och vovve. Och däremellan ska man inte glömma bort att pensionsspara så man kan leva livet när man är 65år. Då flyttar man naturligtvis ner till Spanien, eller till sommarstugan ute på landet. Och de sista dementa åren spenderar man givetvis på ålderdomshem. Länge leve lilla landet lagom och medelsvenssons! Lika självklart som semlor på fetisdagen och lika förutsägbart som dåligt väder i februari.

Blir man förvånad över självmordsstatistiken i detta land?

Det har gått rätt trögt efter jul och nyår. Och med tanke på att vi befinner oss i mars månad kan jag inte undgå att tycka att det tagit oerhört lång tid att återhämta mig och anpassa mig till vardagen.

Jag vaknade upp och kände att det jag hållit på med fram tills nu inte alls tillfredsställer mitt inre. Jag blir inte lyckligare utav det jag gör. Visserligen är min utbildning ett steg framåt men frågan är om det är i den riktning jag vill ge mig av mot. Jag trodde att jag hade rätt motivation, men någonstans på vägen har jag insett att min själ inte får tillräckligt med näring. Jag har funderat länge och noga, och har bestämt mig för att bryta upp det som ger mig ångest och framkallar stress och oro. Till en början ville jag hoppa av helt och hållet, men efter idag känner jag att jag vill fortsätta med en del av det jag läser, det som inte känns blytungt.

En person i min omgivning undrade om det inte var synd att jag kastade bort allting bara sådär. Jag har funderat länge och övervägt fördelar och nackdelar.

Det jag kom fram till är följande:

Ibland så dyker det upp bättre saker på vägen mot våra mål och drömmar.

Ibland är det okej att byta riktning.

Men framför allt bör man komma ihåg, att det som inte när en, förtär en.

Och jag känner mig så fri just nu...

Efter en konversation härom kvällen med en av mina vänner dök ett intressant ämne upp. Min vän påstod att det bara är onda människor som är kapabla till att döda.

Men jag tror att alla människor är kapabla till vad som helst, under "rätt" förutsättningar. Vi kan alla påstå att vi inte skulle agera som en hel del människor gör i vissa situationer, men det är väldigt lätt att hävda en sak när man inte upplevt eller varit insatt i situationen själv.

Som t.ex när någon blir misshandlad av sin partner. Det är lätt att slänga ur sig en kommentar och påstå att man själv aldrig skulle vara kvar i ett sådant förhållande eller att man aldrig skulle ta tillbaka någon som misshandlat en. Misshandel sker successivt. Det kanske börjar med glåpord och sakta, sakta eskalerar till grov misshandel. Som en utomstående utan några som helst känslor för motparten är det som sagt enkelt att tycka att man borde ta sig ur på en gång. Men problemet är att i ett sådant förhållande intalar, den som blivit misshandlad sig själv, att partnern egentligen inte är så och att det bara var ett misstag. Det blir lättare att acceptera att man stannar kvar genom att mata sig själv med sådana tankar. Speciellt om partner ber om ursäkt och visar ånger. Även om beteendet upprepas så fortsätter man intala sig att partnern egentligen älskar en och att det inte kommer ske igen.

Men tillbaka till mitt påstående om att rätt förutsättning krävs för att få en människa att göra vad som helst. Man kan påstå att ingen normal människa skulle kunna ta en annan människas liv utan någon som helst anledning. Men om man får rätt motivation, och blir intalad rätt saker, så kan vem som helst döda någon. Om jag visste att en människa tänkte döda mig eller min familj och valet stod mellan honom/henne och oss, skulle jag kunna döda den personen. Helt plötsligt kan jag acceptera tanken av att begå mord. För vissa kan pengar vara en bra motivation, de får några miljoner för att ta ett liv. Vissa behöver höra att den personen de ska döda har våldtagit småbarn och dödat andra. Då blir det lättare, för den personen var ju ingen bra människa egentligen.

Inom politik är det vanligt att folk manipuleras till att göra vad som helst. De som är högre upp lockas av makt, och vanliga människor blir intalade att det är det enda rätta. Man tänker: Visst är det fel att döda si och så många oskyldiga, men å andra sidan är det nödvändigt för att bli av med fienden. Det är genom sådana tankar som t.ex Förintelsen, eller Irak invasionen var möjlig. Människor fick "rätt" motivation och kunde på det viset utföra extrema handlingar. Populära uttryck som "målet helgar medlen" eller "extrema situationer kräver extrema handlingar", har fått oss att acceptera nästan vad som helst.

Min slutsatts får bli att vi människor är svaga och lätt påverkade individer med kapacitet att göra vad som helst, så länge vi kan stilla vårat samvete.

"And the man is the offspring of the weak,

Like the lamb is the offspring of the sheep."

                            - Jedi Mind Tricks, Suicide

Gud jag är så trött på henne. Jag trodde hon var borta för evigt, men hon är tillbaka. Den där apatiska idioten som inte bryr sig om något och alltid är likgiltig inför allt. Hon som är förvirrad och byter intresse stup i kvart. Den där jobbiga som alltid tvekar inför allt, som inte kan bestämma sig och väljer att skita i allt och spotta rakt upp mot himlen. En slemmig loska av "skiter i attityd" som i sinom tid kommer träffa henne mitt i pannan. Rätt åt henne. Man tycker att hon borde ha lärt sig vid det här laget, men nej. Hon är precis likadan som hon alltid har varit, pessimistisk och trolös. Hon trivs bäst i förnekelse och lever bara för stunden. Jag blir så arg på mig själv att jag lät henne komma tillbaka. Försvinn ur min hjärna. Idiot!

Livets stora mysterium har alltid varit svaret på den oändliga frågan som alla ställts inför någon gång i livet, nämligen: Varför är det alltid "antingen..., eller"?

När jag visualiserar min framtid ser jag mig själv på ett arbete där jag verkligen älskar det jag gör och tjänar väldigt bra på kuppen. Och när det kommer till min framtida man så ska han inte bara vara snygg och rik, utan han ska vara underbar. Jag ska älska honom och han ska dyrka marken som jag går på.

Men verkligheten skiljer sig nog från vad jag drömmer om. När man hittar en underbar man som dyrkar marken man går på, så är man inte kär i honom. Hittar man en som är rik, är han säkert ful som stryk och gammal. Och hittar man en riktigt snygg kille kommer han naturligtvis att visa sig vara ett as. Jobben jag drömmer om och de sakerna jag är passionerad av blir man inte rik på. Och för de yrken där man blir rik på, saknas passionen för. Varför kan man inte få allt? Varför måste man välja och vraka mellan sina framtidsdrömmar?

I livet står man alltid framför val. Men varför måste man kompromissa i nästan alla frågor och önskemål? Vill man ha det ena, kan man glömma det andra. Eller så får man bara en liten del av kolumn A och en liten del av kolumn B.

Jag är trött på att kompromissa! Jag vill ha allt! Frågan är bara hur jag ska bära mig åt...