För varje ny kunskap följer även insikten av att man egentligen inte vet mycket alls. Allt jag läser om i historieböcker, religiösa skrifter, krönikor och framför allt det jag matas av media vill manipulera mina tankar. Vi får en daglig dos av fiktion, men vi är så djupt involverade och engagerade i vår egen vardag att vi inte inser hur blinda vi egentligen är. Människan är svag, det har jag redan konstaterat, men att vi väljer att blunda för fakta och hellre engagera oss i kändisarnas nöjesliv kommer jag aldrig riktigt kunna förstå. Varför vet vi mer om dokusåpa stjärnor än om länder i Sydamerika eller Afrika? Varför engagerar vi oss mer i U.S.A's president Obama, än om miljön och naturen eller orättvisorna i Kina?
Vi vill inte veta om saker som gör att vi känner oss illa till mods. Vi blundar för vi trivs bättre i en illusion och vi klarar nog inte av sanningen. Vi behöver distraheras från tragedi och om vi vill få en portion ”sanning” tittar vi helst på Robinson. Vi väljer att leva i vår egen lilla bubbla, för upptagna med att läsa skvallertidningar och följa modebloggar. Vi lovar att när vi väl tjänat ordentligt med pengar så ska vi hjälpa de fattiga. Men frågan är hur rika vi behöver bli för att ha råd att hjälpa till? Det tragiska är att de fattiga bara blir fler, och normen och standarden för oss som lever i i-länderna bara höjs. På bekostnad av miljön, på bekostnad av våra barn, barnbarn, barnbarns barn etc. Men vem bryr sig, inte sant? För vi är ju sedan länge döda då konsekvenserna av vårat handlande börjar bli ödesdigra och effekten av vår utilistiska livsstil nått sin höjdpunkt. Så vi fortsätter att blunda och leva våra liv i förnekelse, för sanningen är inte alls lika underhållande som alla tv-program som sänds på bästa sändningstid.