Da Planet

Vi har vid flera tillfällen diskuterat bisexualitet och homosexualitet, och för varje gång ämnet kommer upp kan jag inte undgå att tänka på en teori som jag kommit fram till. Alla människor är i grunden bisexuella. Vissa gillar människor av samma kön mer, andra gillar människor av motsatt kön mer, sen finns det de som gillar båda två lika mycket.

När man är liten och går på dagis eller i lågstadiet brukar man vara så rädd för tjej och kill baciller att man undviker de av motsatt kön. Jag har hört väldigt många barn säga att de är kära i pojkar eller flickor av samma kön och att de ska gifta sig med dem när de blir stora, varpå de vuxna oftast brukar säga något i stil med "nämen hjärtat, inte kan du gifta dig med henne/honom, tjejer gifter sig med killar ju". Vi får det inpräglat i våra huvuden vid barnsben att homosexualitet inte är rätt. I dagens samhälle tycker nästan alla att det är ok, så länge det inte gäller någon i deras familj.

Varför tycker vi att heterosexualitet är det "naturliga"?

Tittar man i djurriket finner man en hel del djur som är bisexuella. Bland giraffer, skrattmåsar, pingviner, lejon, svanar, elefanter, vargar, myskoxar, bin, delfiner och - framför allt- dvärgchimpanser så är det vanligt med samkönat sex och relationer. Så kanske är det så att alla är bisexuella i grunden, men att man utvecklas åt olika håll. Jag önskar jag gillade båda könen lika mycket, då skulle man ha dubbelt så många att välja mellan. Och blev man trött på killar, kunde man vända sig till tjejer och vice versa. FAN, varför blev jag inte sån?

Gör vad du vill men var redo för konsekvenserna av ditt handlande. Det är det enda mottot jag tror på stenhårt. Jag vet att allt man gör har konsekvenser, ibland är de värda konsekvenserna, ibland inte.

Jag har alltid trott på att det måste råda någon form av balans under livets gång. Jag kallar det karma i den benämning att "allt man gör får man tillbaka". Kanske inte just nu, men en vacker dag, när man minst anar det. Alla goda gärningar lönar sig så småningom. Tyvärr är det ett tve-eggat svärd för det gäller även allt dåligt man gjort. Lögner, svek och bedrag. Allt kommer tillbaka och jagar en. Och vi är alla jagade. Frågan är bara när det är tid att jämna ut oddsen och återställa balansen.

Det finns många saker man gjort utan att riktigt förstå innebörden av sitt agerande, förrän det drabbar en själv. Och många gånger glömmer man bort det dåliga, för att bara fokusera på de goda gärningarna man gjort. Man vill inte leva med den rädslan eller skulden att något man gjort för länge sedan ska kunna komma och spöka i framtiden. Jag har gjort en hel del dumma saker i mitt liv. Men jag har fått smaka på min egen medicin vid mer än ett tillfälle och jag har lärt mig av flera misstag jag begått. Visst, det finns en del saker jag fruktar ska komma att ske i framtiden, saker jag ännu inte betalat av "min skuld" för, men jag vet att det finns en hel del bra saker som väntar mig också. Så länge leve balansen, det är nog den enda genuina rättvisan. Frågan återstår dock om livet nu är rättvist överhuvudtaget?

I look back at the pictures and I see those perfect smiles.

I look into the eyes of this so called perfect child.

In her eyes I can clearly see the hurt and confusion.

All the smiles and the laughters, they're just fake illusions.

She's a lost little soul and in her world,

happiness is just a word, completely absurd.

She goes to bed every night with tears in her eyes,

praying for serenity to defy the lies,

She's carrying all these feelings of pain and sorrow,

and only lives for the day and has no love for tomorrow.

Om jag befann mig i ett förhållande, där jag blev misshandlad eller där han ständigt påminde mig om hur värdelös jag är, där jag försökte mitt bästa att hålla mig undan för att inte göra honom arg, så skulle nog majoriteten av er läsare råda mig att ta mig ur på en gång. Eller om jag berättade att han hatade mina vänner, de är alla horor i hans ögon, eller att han inte tillät mig klä mig som jag ville, eller att han inte gillade de sakerna jag lär mig i skolan. Visst skulle man bli upprörd och undra hur i helvete jag står ut med honom. Lämna honom, du förtjänar bättre, tycker man.

Men tänk om jag skulle berätta att det jag skrev om ovan var relationen till min far? Då skulle allting helt plötsligt inte vara lika lätt. Det är ju trots allt mitt kött och blod. Mannen som är upphovet till min existens. Jag finns tack vare honom.

Dessa tankar och känslor är skälet till att många inte vågar bryta upp med sina familjer när de far illa. Känslor av skam och otacksamhet väger tynger än känslan av egen lycka. Men när vi nu lever i ett samhälle som Sverige, borde det inte vara lättare att bryta sig ur familjens terror välde? Borde inte alla vara medvetna om sina rättigheter redan i ung ålder? Varför är man så rädd att bryta upp med sin familj speciellt när det gäller ens egen framtid? I det här landet har vi kvinnojourer, hemlig identitet osv. Visst det är synd att det ska behöva gå så långt, men det kanske är bättre att leva under hemlig identitet och få styra sin framtid och välja vem man vill gifta sig med, än att överleva som en fånge i ett äktenskap man föraktar för att inte vanära familjen, och för att sedan föra vidare denna mentalitet på näst kommande generation. Hur kommer det sig att det än idag, år 2009 i ett land som Sverige, fortfarande förekommer äktenskap mot folks vilja?

Tack och lov är min verklighet LÅNGT ifrån det jag beskrev ovan, men tyvärr är denna verklighet fortfarande väldigt vanlig hos en hel del människor.

Vi brukar diskutera religion ibland. En del av mina kompisar är religiösa, vissa går i kyrkan, vissa ber. En del av mina kompisar är hycklare, de tror på en hel del saker men bryter mot väldigt mycket som ingår i deras religion. Sedan har vi de i min omgivning som inte tror på någonting, ingen Gud, ingen religion. Jag vet inte riktigt vad jag tror på, men jag vet vad jag inte tror på i alla fall. Jag tror inte på himmel eller helvete efter döden.

Jag hade en intressant diskussion med en av mina kompisar, han hävdade att hans religion var den enda rätta och att de som inte trodde på den skulle hamna i helvetet när domedagen kom. Varpå jag svarade att, om nu domedagen skulle komma, och Gud skulle döma alla, så skulle jag inte frukta något då jag har ett gott hjärta och en ren själ, och det är väl ändå det viktigaste? Men han menade att eftersom jag inte tror på den "rätta" religionen (jag tror inte på någon religion alls för den delen) så skulle jag hamna i helvetet.

Som jag tidigare nämnde så tror jag inte på himmel eller helvete, men om det nu blev så att jag hamnade i helvetet så är det lika bra! Det är ju bara ett fåtal som uppfyller kriterierna att hamna i himlen, som Ned Flanders och Moder Theresa. Och dom är ju ändå inte så roliga att hänga med. Alla coola hamnar ju ändå i helvetet... så det är väll som de brukar säga: "I'd rather be a king in Hell, than a servant in Heaven".
Amen.

Gangsters. Alla har vi hört talats om dem, men frågan är vilka som egentligen kan kalla sig för det? Jag har växt upp med filmer som Scarface, The Godfather och Blow och man kan inte undgå att tycka att deras liv är fascinerande. Kriminalitet, pengar och makt är temat. En fantasivärld som egentligen inte är så långt ifrån den värld som många ungdomar strävar efter i dagens samhälle. Jag menar vem har inte föreställt sig att byta liv med Don Corleone eller Tony Montana för en dag. Allt verkar så underbart.

Sedan läser man i tidningen om mord och utpressning på vanliga restaurang ägare och krögare, och plötsligt blir bilden av den undre världen inte lika glorifierad. Det verkade väldigt coolt när man var 16 år, men när man läser om 30-40 åringar med familj och barn som utsätter de för fara p.g.a att de själva vill leva "gangster liv" kan man inte undgå att känna avsmak och tycka att dessa människor borde omvärdera sina prioriteringar i livet. De smartaste gangstrarna är de som lyckats med t.ex bankrån eller värdetransport rån och kommit undan med det. De som inte pratar om sina erövringar utan ligger lågt. Eller alla dessa eko-brottslingar. Dessa är kriminella värda respekten, anser jag. Inte de stackars förvirrade själar som misshandlar eller mördar för att få respekt. Eller de som lever på sitt gäng namn och skryter om saker de inte ens har varit med om själva. En "riktig gangster" håller tyst och ligger lågt, de vill inte synas, de förnekar all kriminell inblandning och bryr sig inte om att skryta om sina erfarenheter. De vill ha pengar och makt och inser snabbt att man kommer längre med att vara smart än att fånga uppmärksamhet. Men frågan är hur många av dagens kriminella som egentligen kan klassas som gangsters? Och när blir det patetiskt att fortsätta kalla sig själv för gangster? Jag menar när man är 20 år kanske det är tungt, men det är inte lika lockande vid 60.

Det sägs att skönheten ligger i betraktarens ögon. Med tanke på att jag brukar se ungefär 200 människor om dagen när jag pendlar till och från Uppsala, så måste det vara något fel på mina ögon. Jag ser inte någon skönhet någonstans. Ingen som mitt öga fastnar för, inte ens någon som jag tycker ser bra ut lite grann. Det är skillnad när man går ut på krogen däremot. Då KANSKE man ser någon man tycker ser bra ut. Men förut räckte det med lite sprit och vips så blev allt och alla vackrare. Vi brukade säga att "Under the influence of alcohol everything is beautiful".

Antingen har jag blivit immun mot spriten eller så har människor blivit mindre vackra med tiden, för nu sker det allt sällan att man ser någon vacker. Snyggingar kanske är en utdöd ras? De kanske gömmer sig och inte vågar gå ut? Eller så är det som sagt fel på mina ögon. Vem vet.

I flera veckor har vi pratat om valet som alla kvinnor ställs inför. Den biologiska klockan tickar och man blir inte yngre med tiden. Men ju äldre man blir desto fler krav ställer man på sin framtid. Valet står mellan karriär och familj, dvs vilket av de man ska välja att fokusera på först?

En del av mig avundas de som är i min ålder som redan har gift sig eller skaffat barn. Min egen mamma fick mig när hon var 18 år och min bror när hon var 23. Idag är hon 42 och behöver inte fokusera på oss, utan hon kan lägga ner all sin energi på sin karriär och sig själv. De i min ålder som får barn eller redan har barn kommer också att unna sig den lyxen. De kanske inte kan köpa de bästa sakerna eller ge barnen allting de önskar att de kunde ge dem, men å andra sidan är det ju inte det som är det viktigaste heller. Som ung förälder har man mer ork, energi och större tålamod. Man får den lyxen att känna sig ung även när barnen vuxit upp. Och man har fått hela den där "bilda familj"-grejen avklarad. Då kan man fokusera på sin karriär och sin utbildning om man så vill. Fast å andra sidan har man kanske inte fått uppleva alla saker som ungdomar får uppleva.

En annan del av mig tycker att man borde skapa en stabil grund, med bra inkomst och bra förutsättningar innan man skaffar barn. Man borde fixa en bra utbildning och skapa karriär. Men tänk om jag nu blir läkare som jag har tänkt mig. Då kommer det dröja 6 år tills jag är färdig med min utbildning. Efter dessa 6 år kommer jag vilja komma ut i arbetslivet och jobba i minst två-tre år. Och eftersom jag helst vill bli kirurg så krävs det ytterligare några år inom mitt specialiserings område. Så då kommer jag antagligen vara 36-37 år gammal då jag får mitt första barn. Jag vill även ha fler än ett barn, och helst med ett par års mellanrum. Så säg att jag får tre barn och det skiljer två år mellan dem. Då kommer jag få sista barnet när jag är runt 40. Vilket innebär att jag kommer vara runt 60 år när mina barn är i min ålder. Jag tror inte man har samma ork eller tålamod att handskas med tonåringar när man är 50 som man har när man är 35.

Vilket dilemma. Frågan återstår, barn eller karriär först?

Jag har varit med om en hel del konstiga upplevelser i mitt liv, så varför inte dela med mig av en bisarr upplevelse. Kan väl varna er om att detta inlägg är lite äckligt.

För ett antal år sedan var jag utomlands och min rumskamrat (vi kan kalla henne Alex) väckte mig mitt i natten. Panikslagen och stressad upprepade hon hela tiden att den har fastnat. Jag som var yrvaken kunde inte förstå överhuvudtaget vad det var hon pratade om. Så hon förklarade för mig att hon hade mens och använt en tampong som hon inte kunde få ut. Hur hon hade lyckats trycka upp den så långt in har jag ingen aning om, men den hade fastnat. Då klockan var ungefär två på natten bad jag henne försöka sova och inte oroa sig. Vi får helt enkelt se till att hitta en gynekolog imorgon, sa jag. Jag menar vad kunde jag göra? Inte en chans att jag skulle ge henne en hjälpande hand (om ni förstår vad jag menar). Jag somnade om och klockan åtta på morgonen blev jag väckt av Alex igen. Dags att bege sig av mot gynekologen.

Problemet var att det var en helgdag och vi fick gå till tre mottagningar tills vi tillslut hittade en som var öppen. Alex gick in hos gynekologen och jag satt fint utanför och väntade. Helt plötsligt hör jag läkaren ropa på mig. Jag kliver in i rummet och ser min vän sitta i gynekolog stolen med benen i vädret. Läkaren sitter mitt emot henne med en sån där tjusig pannlampa. Han ber mig sätta på mig plasthandskar och hålla i en papperspåse. Jag tittar på min vän som vid det här laget antagligen önskar att marken kunde öppna sig så att hon kunde sjunka igenom jorden. Jag sätter på mig handskarna och håller i påsen. Läkaren plockade upp ett instrument som liknar en lång smal tång. Han stoppade in tången och drog ut tampongen. Stanken var oundviklig. Sedan bad han mig komma fram med påsen. Han stoppade ned tampongen i påsen och tackade för min insats. Jag tvättade händerna och klev ut. Alex klädde på sig och hon bad läkaren skriva på försäkrings papperna. Läkaren vars engelska var super dålig tittade på mig och bad mig skriva något som han bara kunde signera. Efter en stunds fundering kom vi fram till att vi skulle skriva: Removal of foregin object from vagina. Kan bara tänka mig vad försäkrings personalen som fick ta emot ärendet måste tänkt. HAHAHAHA

Oemotståndlig, med en blick full av mystik.
Släpp in mig i dina tankar så kan vi skapa ljuv musik.

Din sexiga utstrålning och din oanständighet,
får mig att tänka snuskiga tankar och bara le i hemlighet.

Ingen vet vad jag tänker när jag ler som jag gör.
Snälla bara kom till mig nu, innan jag dör.

Gör verklighet av mina fantasier låt mig få känna din kropp.
Sexig som du är kommer jag aldrig säga stopp.

Ta mig som du vill, låt mig få känna extas.
Får jag dig inte nu kommer allting bli knas..

Med anledning av att jag måste jobba idag så tänkte jag skriva en liten lista på vad man bör tänka på när man går ut och äter på en restaurang. Jag jobbar som servitris och vissa dagar vill man strypa gästerna.

1. Om det står invänta bordsplacering, så ska du inte gå in och sätta dig vid ett jävla bord och sen bli sur för att du inte får hjälp. Det står invänta bordsplacering av ett skäl.

2. När ni säger att ni är redo att beställa, se till att ALLA är redo att beställa. Som servitris har vi fullt upp, vi hinner inte stå och ta emot en beställning som tar 10 min. Så se till att ni vet vad det är ni vill ha, jag har inte hela dagen på mig.

3. Om ni går ut och äter med småbarn, se till att dom inte springer runt hela tiden. Det är en restaurang, vi serverar VARM mat och det är för fan inget dagis. Jag har ingen lust att bränna mig, eller spilla dricka eller tappa saker för att era ungar sprang in i mig.

4. Om ni har småbarn som använder blöja, byt de i god tid. Hur trevligt är det för alla andra att sitta och stå ut med bajslukten bara för att ni inte orkar byta blöjor.

5. Om du inte tycker att priserna är bra, skriv till ledningen. Jag är servitris, jag serverar mat. PUNKT.

6. Om du tycker att jag varit trevlig och gett dig bra service så är det jätte gulligt att du säger det till mig, men ärligt talat money talks, bullshit walks.. Ge mig dricks istället för en klapp på ryggen.

Den här listan kan göras oändlig. Men jag kan skriva om konstiga saker jag varit med om istället.

En kväll var restaurangen fullsatt och vi var underbemannade, jag informerade om att väntetiden var ca. 30-40 min och placerade mina gäster vid borden. De insisterade på att beställa direkt och jag gick ut med drickorna. Då tittar pappan på mig, räcker fram sin hand, ger mig något och säger: Kan du se till att det går snabbare? Jag tittar på det han gett mig. En tjuga. EN FUCKING TJUGIOLAPP! Tror du på fullaste allvar att jag ska hjälpa dig för en tjuga? Hade det varit en femhundring skulle jag hoppat in i köket och gjort din mat själv, men snälla.. JAG kan ge dig en tjuga om du går.

En annan gäst hade beställt mjölk till sitt barn. Hon klagade på att mjölken var för kall. Ursäkta, men vi har mjölken i kylskåpet och sist jag checkade så skulle kylskåpet vara kallt. Vill du hellre ha sur mjölk? Vill du hellre att ditt barn ska bli sjuk? Låt mjölken stå en liten stund så kommer den inte vara så jävla kall!

En gäst ville sitta på den del av restaurangen som var avstängd, då det bara var jag som serverade kunde jag inte placera över hela restaurangen. Vi hade ca. 8 bord som var lediga på den delen som var öppen. Så när jag sa att de fick sitta på den delen som är öppen hotade de med att gå någon annanstans. Oj. Ärligt talat, tror du att jag bryr mig? Hur fan kan man tro att jag ska öppna en hel sektion bara för att du vill sitta där. Kommer du till vår restaurang för sittplatserna eller för maten? 

Hur orkar människor egentligen? Jag har lärt mig att alltid vara trevlig mot de som serverar min mat. Tänk om de skulle spotta i min mat? Tänk om de skulle göra äckliga saker med den? Äter man ute får man se till att behandla personalen med respekt, sluta gnäll, sluta smutsa ned i onödan och om det nu är så jävla dåligt: Varför kommer ni tillbaka? Stanna hemma laga mat eller beställ take away. Seriöst!!


 

Ibland vet man saker utan någon djupare information eller bevis. Man bara vet. Intuition kallar de det, den där magkänslan som ringer som en varningsklocka så fort något inte stämmer. Min intuition slår aldrig fel. Men tyvärr vill mitt naiva hjärta inte alltid hålla med. Alltför ofta har det hänt att jag avfärdat min känsla som löjlig eller omöjlig, för mitt hjärta ser alltid det fina i människor. Och mitt kära samvete känner skuld av att beskylla folk för saker som jag egentligen inte har bevis för att de gjort. Dessa två, har gjort så att jag ibland valt att strunta i min magkänsla, och istället låtit mig svepas med i förnekelse. Men sen står jag där i efterhand, när det finns tillräckligt med bevis som stödjer min tidiga magkänsla och hör min intuition säga: Vad var det jag sa! 

Jag vet att boven i dramat är mitt naiva hjärta. Det är som en missbrukare; i ständigt behov av förnekelse. Mitt naiva hjärta kan inte leva utan den bitterljuva tillfredställelsen som förnekelsen bringar. Därför kan man inte alltid lita på det. Det vet jag. Men ibland är det så skönt att bara låtsas att allt är frid och fröjd. Den känslan av frihet och villkorslöshet är ovärderlig. Allting känns underbart och sagolikt....fram tills medvetandet hunnit ikapp en och förintar den harmoni som förnekelsen förgiftat mitt hjärta och sinne med. Och så står man där och blir arg igen för att man lyssnade på missbrukaren och man lovar att lita på sin intuition nästa gång.

Fast frågan är om boven i dramat egentligen inte är intuitionen och medvetandet? För utan dessa skulle man alltid leva i förnekelse. Mitt sinne skulle vara förpestat med regnbågar, fjärillar, harmoni och lugn. Istället för att vara upplyst med det råa, kallhuggna och beska medvetandet. Dilemmat kvarstår, vem är den sanna boven i dramat egentligen?

Jag sökte efter livets ljus i de mörkaste tunnlarna.

Jag sökte efter lugn och ro i de vildaste stormarna.

Jag sökte efter fred och frihet i de hårdaste krigstiderna.

Jag letade efter guld men fann inte ens koppar.

Jag letade efter platåer men fann inte ens kullar.

Jag letade efter hav men fann inte ens bäckar.

Jag ville ha ett förhållande men fick mig bara ett skjut.

Jag ville ha evigheten men tiden tog slut.

Jag ville finna svaret på livet men, hoppet dog ut...

Hur många gånger har man inte hört den meningen?! Men frågan är om det verkligen stämmer? Vissa sår läker utan att lämna spår efter sig, medan andra lämnar djupa ärr. Vissa ärr tynar bort med tiden och blir ljusare för att sedan försvinna helt, andra förblir precis som de var när de bildades. Jag har många ärr, och med varje ärr följer en historia, de skvallrar om en livlig barndom. Mitt ärr i bakhuvudet, till exempel, det fick jag när jag va sju år gammal. Jag lyssnade inte på mamma, ramlade och fick åka upp till akuten och sy några stygn. Sedan dess är jag försiktig vad gäller att hoppa upp och ner på en soffa då det finns ett glasbord i närheten. Som tur är syns inte ärret för mitt hår täcker det, men om man för handen på huvudet känner man ärret och tittar man noga så kan man se det.
Det är precis likadant med känslomässiga sår. Bakom varje ärr finns en historia och när man tänker tillbaka på vad som orsakade ärren vet man med sig att man bör vara försiktig för att inte uppleva samma smärta igen. De känslomässiga ärren döljer sig också bakom någonting. Ibland bakom ett påtvingat leende, ibland bakom en hård fasad. Men om man tittar noga så ser man att det finns ett ärr.
Vissa saker som våldtäkt, misshandel eller sexuellt utnyttjande lämnar djupa sår och stora ärr. Dessa följer med en genom hela livet och såren kanske aldrig hinner läka. Andra saker som kärleksrelationer och dylikt kan lämna spår. Men dessa ärr kan man leva med och de flesta tynar bort med tiden. Fast visserligen kommer man vara lite mer försiktig än tidigare. Sen finns det ju saker som t.ex ekonomiska förluster, eller om man tappat bort någonting som man tycker om. Dessa små saker är mer som skrapsår, det svider i det ögonblick man får de men de försvinner snabbt och lämnar (förhoppningsvis) inga spår efter sig.

Jag håller nog inte med om att tiden läker alla sår. Jag skulle snarare säga att tiden härdar en, man vänjer sig helt enkelt. För oftast bildas ett tjockare lager hud, som inte är lika känsligt för beröring, kring det sår man haft tidigare. Så med andra ord: Såren läker till ärr efter en tid och vissa läker inte helt!

Människor, hur orkar människor? Så många som jag stött på i mitt liv som utger sig vara något annat än vad de egentligen är. De leker "fina" och låtsas vara bättre än alla i sin omgivning. De hävdar sig själva genom att trycka ner andra människor och skryta om hur bra de har det, hur deras familj är bättre och hur civiliserade de är. Jag blir frustrerad, irriterad och känner att jag behöver ventilera lite.
Flera av dessa skryter om hur deras familjer haft det så bra i hemlandet, att de var välbärgade och levde i lyx. Att de kommer från bra familjer där alla har fina yrkestitlar som läkare, advokater och ingenjörer. Och hur dom ser ner på folk i deras omgivning som inte har en BMW, rolex eller eget företag. För det är ju en självklarhet att man ska "flasha" med dyra klockor, guld och diverse prylar för att bevisa att man har råd. Hur orkar de?
Det roliga är att om man tittar närmare så visar det sig att dessa människor kommer från nån by i utkanten av någon bortglömd stad i hemlandet, där elektricitet och rinnande avlopp är lika vanligt som ferrari bland medelklassen. Deras föräldrar är analfabeter, och mer än hälften av deras släktingar är yrkeskriminella. Jag blir lika facinerad när folk förskönar sina liv. Varför? Orka. Orka låtsas vara någonting annat än vad du är bara för att sedan kunna skryta och trycka ner folk. Ingen bryr sig om din pappa är läkare eller skoputsare. Ingen bryr sig om du käkar oxfilé eller snabbnudlar till lunch. Var bara ödmjuk och sluta tryck ner folk för att få dig själv att framstå som bättre. Allt handlar inte om att skryta om hur mycket man tjänar eller vilka märkes saker man äger. GET REAL!

Återigen förvånas jag över hur mycket folk ljuger. Frågan är som vanligt, varför? Varför ljuga om så obetydliga saker? Det roliga är, att om man nu ska ljuga så bör man iallafall minnas vad man sagt så man inte blir påkommen i en lögn. Men det är väl lättare sagt än gjort, för vissa människor ljuger i så otroliga mängder att det rent fysiskt måste vara näst intill omöjligt att komma ihåg allt man sagt. Ok, jag ska inte kasta sten i glashus, visst har även jag ljugit om vissa saker, men det är en enorm skillnad på en vitlögn och en hel drös med lögner. Ibland kan det vara ok att ljuga, som t ex när man är ute på krogen och en skum typ kommer och stöter på en. Då brukar jag (och antagligen många andra) dra till med att jag har en pojkvän.
Det jag har märkt med de som ljuger ofta, är att de alla ljuger för att göra sina liv mer spännande, vilket får mig att inse att de lider av osäkerhet. De vill verka mer intressanta än vad dom egentligen är för de tror kanske att dom inte duger som de är. Det är tragiskt egentligen. Om jag berättar om resor jag vart på eller folk jag träffat på, ska de kontra med en mer intressant historia. Varför? Tyvärr är jag inte en sån person som tycker om att trycka ner folk. När jag kommer på folk som ljuger om onödiga saker rynkar jag oftast pannan och suckar för mig själv utan att säga till att jag faktiskt vet att de ljuger. Jag blir generad över deras lögner för jag tycker det är pinsamt och patetiskt att ljuga om så onödiga saker. Om man nu ska ljuga så bör man ju iallafall komma ihåg vad man har sagt innan, så att historien stämmer överens med tidigare uttalanden. SUCK! Att folk orkar..

Om man nu inte kan undgå frestelsen att ljuga har jag lite tips om hur man ljuger "rätt":

1. Håll dig nära sanningen, byt ut några detaljer.
2. Ljug om samma sak till alla, byt inte historia för varje ny människa du träffar.
3. Ljug inte om saker som andra kan bekräfta att du ljugit om.
4. Överdriv inte lögnerna, lite krydda är ok, men bara LITE.
5. Kom ihåg vad du ljugit om!!