Om jag befann mig i ett förhållande, där jag blev misshandlad eller där han ständigt påminde mig om hur värdelös jag är, där jag försökte mitt bästa att hålla mig undan för att inte göra honom arg, så skulle nog majoriteten av er läsare råda mig att ta mig ur på en gång. Eller om jag berättade att han hatade mina vänner, de är alla horor i hans ögon, eller att han inte tillät mig klä mig som jag ville, eller att han inte gillade de sakerna jag lär mig i skolan. Visst skulle man bli upprörd och undra hur i helvete jag står ut med honom. Lämna honom, du förtjänar bättre, tycker man.
Men tänk om jag skulle berätta att det jag skrev om ovan var relationen till min far? Då skulle allting helt plötsligt inte vara lika lätt. Det är ju trots allt mitt kött och blod. Mannen som är upphovet till min existens. Jag finns tack vare honom.
Dessa tankar och känslor är skälet till att många inte vågar bryta upp med sina familjer när de far illa. Känslor av skam och otacksamhet väger tynger än känslan av egen lycka. Men när vi nu lever i ett samhälle som Sverige, borde det inte vara lättare att bryta sig ur familjens terror välde? Borde inte alla vara medvetna om sina rättigheter redan i ung ålder? Varför är man så rädd att bryta upp med sin familj speciellt när det gäller ens egen framtid? I det här landet har vi kvinnojourer, hemlig identitet osv. Visst det är synd att det ska behöva gå så långt, men det kanske är bättre att leva under hemlig identitet och få styra sin framtid och välja vem man vill gifta sig med, än att överleva som en fånge i ett äktenskap man föraktar för att inte vanära familjen, och för att sedan föra vidare denna mentalitet på näst kommande generation. Hur kommer det sig att det än idag, år 2009 i ett land som Sverige, fortfarande förekommer äktenskap mot folks vilja?
Tack och lov är min verklighet LÅNGT ifrån det jag beskrev ovan, men tyvärr är denna verklighet fortfarande väldigt vanlig hos en hel del människor.