Da Planet

Ibland vet man saker utan någon djupare information eller bevis. Man bara vet. Intuition kallar de det, den där magkänslan som ringer som en varningsklocka så fort något inte stämmer. Min intuition slår aldrig fel. Men tyvärr vill mitt naiva hjärta inte alltid hålla med. Alltför ofta har det hänt att jag avfärdat min känsla som löjlig eller omöjlig, för mitt hjärta ser alltid det fina i människor. Och mitt kära samvete känner skuld av att beskylla folk för saker som jag egentligen inte har bevis för att de gjort. Dessa två, har gjort så att jag ibland valt att strunta i min magkänsla, och istället låtit mig svepas med i förnekelse. Men sen står jag där i efterhand, när det finns tillräckligt med bevis som stödjer min tidiga magkänsla och hör min intuition säga: Vad var det jag sa! 

Jag vet att boven i dramat är mitt naiva hjärta. Det är som en missbrukare; i ständigt behov av förnekelse. Mitt naiva hjärta kan inte leva utan den bitterljuva tillfredställelsen som förnekelsen bringar. Därför kan man inte alltid lita på det. Det vet jag. Men ibland är det så skönt att bara låtsas att allt är frid och fröjd. Den känslan av frihet och villkorslöshet är ovärderlig. Allting känns underbart och sagolikt....fram tills medvetandet hunnit ikapp en och förintar den harmoni som förnekelsen förgiftat mitt hjärta och sinne med. Och så står man där och blir arg igen för att man lyssnade på missbrukaren och man lovar att lita på sin intuition nästa gång.

Fast frågan är om boven i dramat egentligen inte är intuitionen och medvetandet? För utan dessa skulle man alltid leva i förnekelse. Mitt sinne skulle vara förpestat med regnbågar, fjärillar, harmoni och lugn. Istället för att vara upplyst med det råa, kallhuggna och beska medvetandet. Dilemmat kvarstår, vem är den sanna boven i dramat egentligen?