Da Planet

Anda sen jag var liten har jag hort att jag inte ska vara sa kall. Jag borde vara snallare och visa mina kanslor mer. Minns nar min mamma satt och grat och bad mig att visa att jag alskar henne. Hela livet har jag fatt hora att jag borde slappa in folk. Att jag inte borde vara sa kall och distanserad. "Venus slapp in mig i ditt liv." "Snalla ha inte en skyddsmur." Sakta men sakert bojar jag tro pa vad de sager. Sakta men sakert slapper jag in de i mitt liv.. Och ratt som det ar forstor de allt jag fantiserat om. De sarar och lamnar mig. Oppen och exponerad. De valdtar min vanlighet och dodar mina forhoppningar. Sa gar det nar man bryr sig, nar man slapper in folk. Ta bort din skyddsmur sager de, ta bort din kalla distanserade del och slapp in folk. For vad undrar jag? For vad?

Med alder kommer inte alltid vishet. Med misstag kommer inte alltid erfarenhet. Ibland ar saker bara vad de ar, utan att det ska komma nagot bra fran de. Man fuckar upp, igen och igen, gang efter gang. Och det enda som skett ar att man slosat ytterligare tid och energi. Och inte har man lart sig natt heller. Inte vaxer man upp eller gor saker annorlunda for det. Med tiden kommer insikt, om att manniskor inte forandras. Tyvarr ar man sjalv en av dessa manniskor.

Lider av grov ambivalens. Har borjat langta tillbaka hem till vardagen. Kanns som att min tid har borjar rinna ut och jag kanner att jag vill komma hem igen. Men a andra sidan vagar jag inte. Det ar sa latt nar man ar langt borta. Det kanns skont att inte ha tillgang till narheten. Men jag far panik. Av att inte vara dar men ocksa av att jag ska dit. Jag hatar det har.

It starts by getting settled in the car..



The view on the border..





My dear friends who accompanied me..





Passing the border..



Getting 6 new stamps in my passport..



Me and Rashid on the way back..



Back in Dubai after a couple of hours..

Vi vaxer upp och ar med om en hel del handelser som man blir nostalgisk over. Med ett leende pa lapparna minns vi de underligaste sakerna som vi varit med om. Och nar vi val ska mota de manniskor som varit med att skapa dessa ljuvliga minnen, kan vi inget annat an att spricka av gladje och vara ivrig av forvantningar pa att det ska vara precis som det var forut. Problemet ar att manniskor forandras. Och minnen forljuvligas. Det som vi minns som nagot alldeles underbart ar bara ett selektivt minnes val av vad som egentligen skett.  Och det samspel man hade nar man var barn fungerar inte alls pa samma satt som nar man ar vuxen. Barn har en oskyldig livssyn full av gladje, medan vi vuxna ar medvetna om livets bittra stunder och ar inte blyga med att papeka dessa. Darfor blir aldrig moten med manniskor som man skapat ljuvliga minnen med lika underbara som man hade fantiserat. Inget blir som forr. Folk forandras. Oftast inte till det battre.

 






Pa stranden, i solen. This is where I find my peace of mind.

Vissa dagar vaknar man upp och vet allt. Man har en plan, en strategi och malsattningar, man vet vart man ar pa vag. Andra dagar vaknar man upp mer forrvirrad an nagonsin och ifragasatter allt man vet och allt man tror pa. Ibland onskar jag att man kunde fa en glimt av framtiden si sadar 10 ar frammat for att se hur saker och ting ar. Da skulle det vara lattare att handskas med alla val man star infor. For da vet man i forhand vilken vag man bor valja. Men tyvarr sa finns inget sadant annu. Sa da galler det val att ta en dag i taget och hoppas pa att man valjer ratt.


"Though no one can go back and make a brand new start, anyone can start from now and make a brand new ending.” - Carl Bard



In my brand new endig I'll be sitting on my throne..