Da Planet

Idag fyllde jag 24 år och med stigande ålder kommer förhoppningsvis en viss sorts insikt. Ju äldre man blir desto mer erfarenheter har man samlat på sig. Men det känns som om det bara var igår jag fyllde 18 år. Sjukt egentligen hur fort tiden går, det har redan gått sex år! Så vad har man lärt sig under dessa sex år? Vad vet jag nu som jag kanske inte visste då? Och vad har förändrats med tiden? Här är några av de skillnader som man märker av:

Av alla de som var vid ens sida vid 18 års ålder är bara en handfull kvar vid 24.

Återhämtningen efter allt festande tar mycket längre tid nu än det gjorde då.

Man har blivit mer ödmjuk och förstående.

Tiden går betydligt fortare för varje år som passerar.

Ansvar är numera ett privilegium än en plikt.

Man har lärt sig acceptera att människor är annorlunda och tänker på ett annat vis.

De saker man tyckte var attraktiva då är inte alls de saker man dras till idag.

Man värderar vardagliga händelser mer.

Vad har inte ändrats med tiden?

Man vill fortfarande ha allt och lite till.

Volvo, vovve och villa är fortfarande något som jag skyr.

Personligheten är nog den samma, fast med mognad och självinsikt.

Vissa dagar sitter jag högt upp på min tron. Som en härskare av förnuftet ser jag ner på de stackars vilsna själar som inte tycks tänka innan de agerar. Patetiska och vilsna irrar de omkring på livets väg och försöker klura ut vardagen. Medan jag allt jämt är mer taktfull i mina handlingar.

Andra dagar sitter jag där på botten av avgrunden tillsammans med resten och undrar hur det kom sig att jag inte tänkte mig för. Hur det kom sig att även jag, som så aktningsfullt suttit på min tron, kunnat falla ned så fort utan att överväga konsekvenserna.

Hur kommer det sig att det är lättare att blotta sin kropp än att blotta sin själ?

Att man känner sig mer naken av att öppna sitt inre, än att ta av sig sina kläder?

Är det ett substitut för de förtryckta känslor som man begravt i sitt inre, eller är det för att man söker bekräftelse?

Varför är man rädd för att älska och låta sig bli älskad? Hur kommer det sig att man bara har råd att ge en bit av sig själv i taget? Oftast inte heller till samma person.

Den ena får ens hjärta, den andra får ens kropp och den tredje får all huvudvärk. Jag har sett det alldeles för ofta. Jag har varit med om det själv många gånger också. Folk vars hjärtan blivit krossade stänger igen sig och vill inte känna efter. Att distansera sig är nyckeln till att kunna upprätthålla detta beteende. Att separera sina känslor och handlingar från tankar och hopp om en framtid. Att älska de man älskar på avstånd. Varför kan man inte ge allt och få allt tillbaka? Varför måste man alltid välja? Den ena eller den andra, det ena eller det andra. Varför kan man inte äta kakan och spara den också?

Förvirrad går man igenom livet tills dagar blir månader och slutligen år. I jakt på något som alltid funnits inom en. På flykt från sig själv och sin omgivning. Man dränker sig i arbete och lägger ner energi på annat än det essentiella. Man stänger ut alla känslor och låter sig inte känna efter. Man lär sig aldrig att uppskatta det man har och inser alltid värdet av det man förlorat när man vet att man aldrig kommer få tillbaka det. Kvar förblir tomrum och saknad, ett evigt tillbaka blickande och ältande över det som kunde ha skett. Roten till problemen finns i det förflutna. Man bör lösa dessa för att skapa en bättre framtid, men det är inte alltid så lätt. Genom att gå tillbaka i tiden minns man saker som man kanske har förträngt och alldeles för ofta är det obehagliga saker som grävts ned och glömts bort. Dåliga saker, hemska saker eller faktiska trauman har en tendens att förträngas för att man ska klara av att gå vidare. Vågar man ta itu med dessa minnen? Tänk om det är som att öppna Pandoras ask. Alternativet är ju annars att fortsätta livet på samma förvirrande stig och invänta en total explosion av känslor och sammanbrott. Vilket dilemma..

Han är perfekt på papper minsann,

men frågan är om han är en bra man?

Underbar, vältalig och allt vad man vill ha.

Framgångsrik men ändå lika jordnära som jag.

Vi klickade direkt och han är helt otrolig

Men det kanske är just därför jag bör vara orolig.

De säger ju: Skenet kan bedra så var vaksam.

Men det gäller väll inte när det kommer till han?

Fast frågan är ju nu om han är så rar,

Om han verkligen är så där perfekt och underbar..

eller är det som de säger: Att skenet bedrar?

Det är nog inte de längre, det måste vara jag. Varför drar jag till mig sånna typer kan man undra?

Finns det något mönster att gå efter? Finns det något i mitt undermedvetna som lockar de?

Okej om det hade varit jag som inlett allt. Okej om jag hade vetat i förväg vad som gällde. Men nej, jag får alltid veta det mitt i eller alltid när jag fallit, så himla typiskt. Den första var ingen chock han erkände i allafall. Men de andra? De andra fyra? Ja, totalt är det fem. Dessa killar på min lista är nu uppe i fem!! De där som får mig att tro att de vill vara med mig, varpå jag får reda på att de redan har en tjej. Ironiskt och typiskt att det alltid ska hända. När de var uppe i tre tänkte jag att jag måste ha otur, men nu är jag övertygad om att det är något som jag måste göra för att dra till mig dessa typer. Dessa otrogna svin. Stackars deras flickvänner, precis som jag, helt ovetande om att deras livs kärlek spelar ett dubbel spel. De vill äta kakan och spara den, men kompis, verkligheten är inte så. Man måste välja och det är sant som de säger: den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket.

Men frågan är nu varför de dras till mig? Och frågan är även varför jag dras till de?

Hur kommer det sig att killar som träffar mig, "glömmer" bort att nämna att de har tjej?

Och hur kommer det sig att de inte är smartare med att sopa undan bevisen?

Idioter..