Vissa dagar sitter jag högt upp på min tron. Som en härskare av förnuftet ser jag ner på de stackars vilsna själar som inte tycks tänka innan de agerar. Patetiska och vilsna irrar de omkring på livets väg och försöker klura ut vardagen. Medan jag allt jämt är mer taktfull i mina handlingar.
Andra dagar sitter jag där på botten av avgrunden tillsammans med resten och undrar hur det kom sig att jag inte tänkte mig för. Hur det kom sig att även jag, som så aktningsfullt suttit på min tron, kunnat falla ned så fort utan att överväga konsekvenserna.