Förvirrad går man igenom livet tills dagar blir månader och slutligen år. I jakt på något som alltid funnits inom en. På flykt från sig själv och sin omgivning. Man dränker sig i arbete och lägger ner energi på annat än det essentiella. Man stänger ut alla känslor och låter sig inte känna efter. Man lär sig aldrig att uppskatta det man har och inser alltid värdet av det man förlorat när man vet att man aldrig kommer få tillbaka det. Kvar förblir tomrum och saknad, ett evigt tillbaka blickande och ältande över det som kunde ha skett. Roten till problemen finns i det förflutna. Man bör lösa dessa för att skapa en bättre framtid, men det är inte alltid så lätt. Genom att gå tillbaka i tiden minns man saker som man kanske har förträngt och alldeles för ofta är det obehagliga saker som grävts ned och glömts bort. Dåliga saker, hemska saker eller faktiska trauman har en tendens att förträngas för att man ska klara av att gå vidare. Vågar man ta itu med dessa minnen? Tänk om det är som att öppna Pandoras ask. Alternativet är ju annars att fortsätta livet på samma förvirrande stig och invänta en total explosion av känslor och sammanbrott. Vilket dilemma..