Da Planet

Samma saker som alltid funnits framför ögonen på en. Samma personer som alltid funnits i närheten av en. Allt är samma, fast ändå inte. Allt är vackrare nu än förr. Livet leker och glädjen tar över. Ljuset når ända in i den yttersta existensen och vi ler mer. Vi ger oss ut på äventyr och har kommit ut ur puppan. Min lycka gick i ide under vinterns gång men tycks nu ha vaknat upp till fågelkvitter. Jag kastar mig ut i friheten och njuter av varje stund som jag får, medveten om att dessa dagar inte dyker upp allt för ofta. Kärlek, frihet och lycka. Gott folk, våren är kommen.

Ps. Tack för världens roligaste helg Delicious D. Jag har inte skrattat så mycket på evigheter. ds.

I wonder, how I wonder what's underneath your clothes.

I wish I could tear off your shirt and have your body exposed,

And get real close feeling your breath on my skin

damn boy you're so hot, you make me wanna sin.

A tender kiss on my neck, while stroking my breast

complete serenity, you and me, no stress.

Exploring each other until we reach our peak

this moment we've shared is extremely unique.

Because it's all in my head and nobody knows

oh I wonder, how I wonder what's underneath your clothes....

Igår diskuterades det om hur vi oftast tänker på det förflutna, speciellt här i Sverige. Man klamrar sig fast vid det förflutna och glömmer bort att leva i nuet. Man pratar hela tiden om att "förut brukade jag göra si, eller när jag va liten var det oftast så". Men hur länge är det okej att älta det förgångna? När livet ändrar riktning, gäller det att ställa om sig mentalt. Man utsätts hela tiden för nya prövningar och nya saker sker i vår omgivning hela tiden, så det gäller att uppdatera sitt tankesätt för att kunna hänga med. Det som var, har redan passerat, och kommer förmodligen inte tillbaka. Det som är, kommer inte att stanna kvar för evigt, så det gäller att inse värdet av det vi har just nu. Det som kommer, kommer att ske vara sig vi vill det eller inte, så varför oroa sig.

Med allt detta sagt så bör jag väl även tillägga att det är bra att då och då blicka tillbaka för att se hur långt man kommit. Men även för att förstå varför man blivit som man blivit. Det förflutna gör så att man lättare kan förstå tankesättet hos andra människor. Genom att höra om deras bakgrund och livssituation får man förståelse om varför de är som de är och tänker som de gör. Men det förklarar inte vilka de är idag. Eller hur man är som person. De saker man gått igenom formar en, absolut, men det är tankesättet i nuläget som är avgörande för hur man kommer tackla nya utmaningar. Väljer man att hänga kvar i "dåtid" riskerar man att inte uppskatta värdet av det som finns runtomkring en, förrän det är försent. Och sen sitter man där igen om 10 år och önskar att man brydde sig mer förut.

Så njut av det som finns medan det varar, och försök att acceptera det som hänt. Livet och tiden går vidare, så se till att uppdatera ditt tankesätt, för det kommer inga repriser.

Jag minns litteraturhistoria om renässansen framför allt de sju dödssynderna Dante skrev om: Högmod, Girighet, Frosseri, Vällust, Lättja, Avund, och Vrede. Tyvärr har jag syndat otaligt många gånger, och även dessa sju har jag begått en eller flera gånger.

Som Narcissius själv då jag gjort som jag känt, allt för mig själv. På bekostnad av min integritet.

Slav under min törst för pengar, som en missbrukare. Man får aldrig nog och blir aldrig heller nöjd, för "mycket vill ha mer". Vi lever i en värld där mentaliteten smutsar ner vår själ. Allt kan köpas för pengar och allting har sitt pris.

Förblindad av eufori har jag begått en hel del misstag i stundens hetta. Gett mig hän passionen utan att tänka till en extra gång. Allt på bekostnad av mig själv.

Passiviteten flödar när det kommer till orättvisor och fattigdom men även miljön och maktmissbruk.

Jag är som alla andra, min garderob är full med lik. En del synder är bitterljuva, en del är bara bittra. Men tyvärr är vi många som delar samma synder.

Alla har vi komplex, och inte blir de bättre av den bilden media projicerar. Size zero, lång, smal, inga kurvor, inga bristningar, ingen häck, inga love-handles, stora bröst, inga celluliter, fast kropp, inga rynkor, men framförallt så får man allt detta utan någon som helst ansträngning. De hävdar att de äter precis som alla andra men unnar sig pilates och att de av någon anledning har en ovanligt hög ämnesomsättning.Yeah right! Men sanningen är att de flesta kändisar/modeller käkar hamburgare på bild, för att minuter senare spy upp det de ätit. De råbantar och hård tränar och deras mat under en vecka motsvarar det en sund människa får i sig på en dag. Kaffe, cigaretter, kokain och kanske en sallad då o då. Gud vilken underbar kostcirkel. Tjejer som är 1.85 och väger 45kg är inte normalt. Hur länge ska vi acceptera den skeva bilden på hur man ska se ut? Varför envisas vi med att fortsätta tycka att det är okej inom modevärlden, och eftersom det pågått så länge så är det så det ska vara. Varför anlitar de stora modejättarna bara dessa vandrande pinnar för att representera sina kollektioner? Seriöst, hur smala måste tjejerna bli innan man inser att de har ett problem? Och varför fortsätter vi blunda för konsekvenserna som media har på ungdomar? Anorexi, bulimi och ångest p.g.a en fiktiv verklighetsuppfattning. Jag längtar tills den dagen då modeller inte ser ut som lik, och då den vanliga kroppstypen blir mer accepterad. Men fram tills dess säger jag bara.. Die fashion, die.

Kanske har jag blivit bitter av att ha varit singel i fem år, eller så är det bara så att jag inte förstår hur andra människor tänker. Varför stannar man kvar i förhållanden som man inte trivs i? Och hur länge måste man stå ut innan man fått nog? I min omgivning har jag sett en hel del människor som befinner sig i förhållanden de inte trivs i. Skälen är olika, men det alla har gemensamt är att samtliga är rädda för att vara ensamma. Någon är inte kär i sin partner, men väljer att stanna kvar för "det är bättre än att vara själv", en annan har en stabil ekonomisk framtid med sin partner men känner ingen passion eller lust. Jag förstår inte varför de resonerar som de gör. Man lever bara en gång, och livet är otroligt kort. Så varför inte se till att vara lycklig den lilla tid som finns kvar? Att vara singel är inte så farligt, tro mig. Visst är det underbart att dela sin vardag med någon, men då ska det vara någon som skänker livsglädje, inte någon som man får ångest av.

I förhållanden gäller det att kompromissa, det vet alla. Men när det kommer till att kompromissa sin lycka för att slippa vara ensam, känner jag att kompromisser är värdelösa och väljer då hellre att vara ensam. Varför nöjer man sig med någon som inte bringar lycka och hur kommer det sig att rädslan för att vara ensam är så stor? Gör slut om du inte är lycklig. Det sägs att det är lättare sagt än gjort, men seriöst, ibland gäller det bara att bestämma sig för en sak, och då faller allt annat in naturligt. Så befria er från dessa osynliga tyngder som belastar era själar, för tro mig friheten är en lättnad. Hellre ensam och lycklig, än i ett olyckligt förhållande. Kom ihåg det!

En vän till mig sa att tiden är vår största fiende. För vad man än gör så kan man inte kontrollera tiden.

Det tog mig tid att inse värdet av att bara kunna vara. Att inte ha någon agenda och kunna njuta fullt ut av stunden, av livet. Jag insåg att tiden försvinner allt snabbare ju mer stressad man är, men när man ser till att utnyttja tiden på rätt sätt och ta det lugnt blir den oändlig. De få stunder då tiden står stilla, är de stunder man värderar som mest. Ju äldre man blir desto fortare går tiden. Minns ni när man var barn och fantiserade om hur det var att vara vuxen, då kändes det som att det skulle ta evigheter tills man nådde vuxenstadiet. Nu när man blickar tillbaka förvånas man över hur snabbt allting egentligen gått. Det som kändes som en evighet, gick plötsligt alldeles för fort. Barndomen förvandlades till en mer sofistikerad ungdom, men fortare än vi anar kommer denna ungodm överskrida i mogen ålderdom. Och sen sitter vi där när vi är pensionärer och undrar hur tiden kunde gå så himla fort.

Det var kärlek vid första ögonkastet. Energin, atmosfären och trycket. Wow, jag hade saknat den här känslan. Kalabalik och kaos, inlindat i en orientalisk miljö. Mitt hjärta kan inget annat än klappa fortare och adrenalinet sprutar ut i hela min kropp. Istanbul, storstad, passion och glädje. Trots en kort visit fick vi uppleva en hel del roliga äventyr. Det var intensiva dagar som svepte förbi och nu är man tillbaka till vardagen i Stockholm. Där allt är lugnt och sansat. Tryggt, som många skulle beskriva. Men ska jag vara ärlig föredrar jag kaos och äventyr. Miljontals människor som sveper förbi på gatan, hundra tusentals bilar i kilometer långa bilköer, och människor från hela världen samlad i en underbar metropol. Kanske föll jag för Istanbul då det påminde mig om Tehran, med gatorna, pollutionen och bazaaren, eller så är det bara så att jag är en junkie för storstäder med miljontals invånare och liv. Hursomhelst är jag kär och denna underbara stad får dela mitt hjärta med Rio de Janeiro, Tehran, och London.

Du tänker:

Du står och tittar på. Passiv och förlamad. Medan hela min värld rasar samman och jag äts upp bit för bit. Jag försöker låtsas som att allt är bra, att allt är perfekt. Och du tror mig. Så jag ler med mina läppar och försöker dölja min olycklighet. Fast innerst inne skriker jag efter hjälp. Du ser ängsligt på mig och frågar hur jag mår. Och jag svarar att allt är perfekt.

För en sekund ger jag upp. Jag visar mitt inre och du hjälper mig att plocka upp spillrorna av mitt liv. Bit för bit. Lättad över att du vet min hemlighet pustar jag ut. Allt är inte perfekt.

Men överväldigad av känslor får jag panik och efter min irrationalitet ångrar jag mig. Så otroligt ovan vid att blotta min själ. Sekunderna senare faller jag tillbaka igen och förråder mig själv. Så jag ler mer än någonsin för att dölja skulden över att jag även svikit dig denna gång. Och du tror mig, när jag ljuger om min lycka, och ler tillbaka. Allt är perfekt.

Jag tänker:

Jag står och tittar på. Ängslig men maktlös. Medan hela din värld rasar samman och du äts upp bit för bit. Du försöker låtsas som att allt är bra, att allt är perfekt. Och jag låtsas att jag tror dig. Så du ler med dina läppar men dina ögon kan ej ljuga. Jag ser din själ. Den är olycklig och varje cell i din kropp ropar efter hjälp. Så jag frågar hur det står till, egentligen. Och du svarar att allt är perfekt.

För en sekund samlar du mod. Du visar ditt inre och tillsammans plockar vi upp spillrorna av ditt liv. Bit för bit. Du får ro och pustar ut, och medger att allt inte är perfekt.

Panikslagen och förvirrad faller du tillbaka till hur du var. Du ler mer än någonsin, men dina ögon kan ej ljuga. Skammen av ditt misslyckande lyser igenom. Men jag väljer att blunda. Så jag ler tillbaka så du ska känna dig trygg och tro att allt är bra. Men inget är perfekt.

Så förlåt att jag blundar, så passiv och förlamad. För allt är inte perfekt, jag vet. Du ler med dina läppar, jag ser det, men dina ögon kan ej ljuga..