Kanske har jag blivit bitter av att ha varit singel i fem år, eller så är det bara så att jag inte förstår hur andra människor tänker. Varför stannar man kvar i förhållanden som man inte trivs i? Och hur länge måste man stå ut innan man fått nog? I min omgivning har jag sett en hel del människor som befinner sig i förhållanden de inte trivs i. Skälen är olika, men det alla har gemensamt är att samtliga är rädda för att vara ensamma. Någon är inte kär i sin partner, men väljer att stanna kvar för "det är bättre än att vara själv", en annan har en stabil ekonomisk framtid med sin partner men känner ingen passion eller lust. Jag förstår inte varför de resonerar som de gör. Man lever bara en gång, och livet är otroligt kort. Så varför inte se till att vara lycklig den lilla tid som finns kvar? Att vara singel är inte så farligt, tro mig. Visst är det underbart att dela sin vardag med någon, men då ska det vara någon som skänker livsglädje, inte någon som man får ångest av.
I förhållanden gäller det att kompromissa, det vet alla. Men när det kommer till att kompromissa sin lycka för att slippa vara ensam, känner jag att kompromisser är värdelösa och väljer då hellre att vara ensam. Varför nöjer man sig med någon som inte bringar lycka och hur kommer det sig att rädslan för att vara ensam är så stor? Gör slut om du inte är lycklig. Det sägs att det är lättare sagt än gjort, men seriöst, ibland gäller det bara att bestämma sig för en sak, och då faller allt annat in naturligt. Så befria er från dessa osynliga tyngder som belastar era själar, för tro mig friheten är en lättnad. Hellre ensam och lycklig, än i ett olyckligt förhållande. Kom ihåg det!