Igår diskuterades det om hur vi oftast tänker på det förflutna, speciellt här i Sverige. Man klamrar sig fast vid det förflutna och glömmer bort att leva i nuet. Man pratar hela tiden om att "förut brukade jag göra si, eller när jag va liten var det oftast så". Men hur länge är det okej att älta det förgångna? När livet ändrar riktning, gäller det att ställa om sig mentalt. Man utsätts hela tiden för nya prövningar och nya saker sker i vår omgivning hela tiden, så det gäller att uppdatera sitt tankesätt för att kunna hänga med. Det som var, har redan passerat, och kommer förmodligen inte tillbaka. Det som är, kommer inte att stanna kvar för evigt, så det gäller att inse värdet av det vi har just nu. Det som kommer, kommer att ske vara sig vi vill det eller inte, så varför oroa sig.
Med allt detta sagt så bör jag väl även tillägga att det är bra att då och då blicka tillbaka för att se hur långt man kommit. Men även för att förstå varför man blivit som man blivit. Det förflutna gör så att man lättare kan förstå tankesättet hos andra människor. Genom att höra om deras bakgrund och livssituation får man förståelse om varför de är som de är och tänker som de gör. Men det förklarar inte vilka de är idag. Eller hur man är som person. De saker man gått igenom formar en, absolut, men det är tankesättet i nuläget som är avgörande för hur man kommer tackla nya utmaningar. Väljer man att hänga kvar i "dåtid" riskerar man att inte uppskatta värdet av det som finns runtomkring en, förrän det är försent. Och sen sitter man där igen om 10 år och önskar att man brydde sig mer förut.
Så njut av det som finns medan det varar, och försök att acceptera det som hänt. Livet och tiden går vidare, så se till att uppdatera ditt tankesätt, för det kommer inga repriser.