Jag är i krig med mig själv. Det är som vanligt realisten och optimisten i mig som hamnat i konflikt, (pessimisten är på semester). Optimisten tycker att man ska ge allt en chans och att man inte ska döma en bok efter dess omslag. Realisten menar att vissa saker kan man inte romantisera, det som finns framför ögonen är ibland det enda som exsisterar.
Väljer man en väg att gå så får man ta konsekvenserna, det är de båda överens om. Men realisten menar att konsekvenserna i det här fallet kommer innebära en hel del huvudvärk. Optimisten undrar om det inte är värt mödan, ibland blir det jobbigt, men på det stora hela kanske allt blir fint. Realisten tycker att man borde ta det lugnt och överväga allting innan man tar ett beslut om någonting överhuvudtaget. Optimisten menar att ibland behöver man inte tänka utan bara agera, och om allt skiter sig, so what? Vi har klarat av värre saker förr.
Men frågan återstår då naturligtvis för min del, vem av dom ska jag lyssna på egentligen?
Allt eller inget..
När man var yngre var allting svart eller vitt. Man tyckte en sak och stod fast vid det i vått och torrt, man trodde man visste allt och kunde förutse hur man skulle reagera eller agera i olika situationer. Nu när man blivit äldre märker man att det finns mer och mer gråzoner. Och man blir mer realistisk om att vissa saker inte går att föreställa sig. Jag personligen har ändrat uppfattning om många saker. Som sushi till exempel, jag hatade det förut men nu är det en av mina favorit maträtter. Likadant med en hel del saker som jag brann för, känner jag inte alls lika starkt för längre. Man förändras och ens perspektiv på livet förändras också. Man vågar ge upp gamla vanor, och ge chans åt nya saker. Och framförallt lär man sig att alla inte följer fördomarna man har och att man ska skapa sitt eget omdöme om allt och alla omkring.
If I should die before I wake..
Ibland poppar konstiga tankar upp i ens huvud. Idag hade jag en sån tanke. Min fundering var: Om jag skulle dö imorn, skulle jag ha varit nöjd med mitt liv hittills? Och sen fortsatte jag spinna vidare på det här och tänkte att men ok, säg att jag kommer att dö om ett år. Vad vill jag göra under den tid som jag har kvar? Och om jag fick chansen att leva om mitt liv vad skulle jag ändra på?
Vi börjar med den första frågan. Naturligtvis vill jag uppnå en hel del saker innan jag dör, men säg att jag nu skulle dö imorn, så skulle jag faktiskt vara rätt nöjd med det livet jag levt hittills. Jag har rest till en hel del platser och vart med om sjuka saker på min äventyr. Ett exempel är när jag var i Brasilien för några år sedan med en vän, vid tiden då vi åkte var det väldigt mycket probelm mellan maffian och polis/militär. Hursomhelst, så hamnade vi en kväll i Rio's farligaste favella (kåkstad) och festade med några som bodde där. Vi ringde en annan kompis till oss och bad honom komma ut till Rocinha (som favellat heter) varpå han fick utbrott och skrek att vi var tvungna att ta oss därifrån. För att göra en lång historia kort så drog vi hem runt 4 på morgonen och dagen efter läste vi i tidningen att militär hade gått in just där vi var, klockan 6 (dvs 2h efter att vi drog) och att krig hade brutit ut mellan militären och folk i favellan och 24 personer hade dött. Jag har träffat roliga och underbara människor. Som dom jag träffade på när jag reste till Grekland själv efter studenten. Eller när jag och Hawar var i L.A och träffade bl.a Cedrick i Reno 911. Och skandaler och kärleksaffärer har oxå kryddat min tillvaro lite grann. Jag har även haft många olika jobb. På mitt CV kan jag skriva att jag jobbat på en båt, på en köttfabrik, på ett måleri, några dagar på ett apotek där jag fick räkna piller, på restaurang, i videobutik, på nattklubb osv osv. Och sist men inte minst har jag haft otroligt roligt och en sån otrolig tur att jag har fått kärlek från mina närmaste. Så om jag skulle dö imorgon skulle jag vara VÄLDIGT nöjd med vad jag uppnått.
Om jag skulle dö om ett år då? Ok, då skulle jag hoppa av från skolan till att börja med och säga upp mig från mitt jobb. Sälja lägenheten och allt jag äger. Spendera sååå mycket tid som jag kan med mina vänner, min familj och min släkt. Och resa till Iran för att ta farväl av alla som jag känner där. Och om jag hade tid och pengar skulle jag resa till Tokyo eller till något varmt land och spendera min sista vecka där.
Och så till sista frågan, om jag fick leva om mitt liv, vad skulle jag ändra på? Vid första tanken tänker jag ååh, det finns så mycket jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Som t.ex att ta bort allt som gjort livet surt för mig, alla dåliga minnen och tragedier skulle försvinna, eller att jag inte skulle lita på dom människor jag blivit sviken av, eller att man kanske borde varit mer ödmjuk ibland osv osv. Men då är frågan hur jag skulle vara som person idag. Allt man sett och allt man gått igenom i sitt liv har lett till att man blivit den personen man är idag. De misstagen som man begått eller dom tråkiga sakerna man varit med om var nödvändiga för att nå de beslut eller de åsikter/tankar eller vad det nu kan vara som jag har idag. Så om jag fick gå tillbaka skulle jag nog göra om allt på samma sätt, utom en enda viktig liten detalj. Jag skulle nog lagt ner mer energi och mer fokus på skolan, det är nog det enda misstaget jag skulle vilja återställa. Allt annat skulle jag upprepa, med samma glädje, smärta eller sorg!
Vi börjar med den första frågan. Naturligtvis vill jag uppnå en hel del saker innan jag dör, men säg att jag nu skulle dö imorn, så skulle jag faktiskt vara rätt nöjd med det livet jag levt hittills. Jag har rest till en hel del platser och vart med om sjuka saker på min äventyr. Ett exempel är när jag var i Brasilien för några år sedan med en vän, vid tiden då vi åkte var det väldigt mycket probelm mellan maffian och polis/militär. Hursomhelst, så hamnade vi en kväll i Rio's farligaste favella (kåkstad) och festade med några som bodde där. Vi ringde en annan kompis till oss och bad honom komma ut till Rocinha (som favellat heter) varpå han fick utbrott och skrek att vi var tvungna att ta oss därifrån. För att göra en lång historia kort så drog vi hem runt 4 på morgonen och dagen efter läste vi i tidningen att militär hade gått in just där vi var, klockan 6 (dvs 2h efter att vi drog) och att krig hade brutit ut mellan militären och folk i favellan och 24 personer hade dött. Jag har träffat roliga och underbara människor. Som dom jag träffade på när jag reste till Grekland själv efter studenten. Eller när jag och Hawar var i L.A och träffade bl.a Cedrick i Reno 911. Och skandaler och kärleksaffärer har oxå kryddat min tillvaro lite grann. Jag har även haft många olika jobb. På mitt CV kan jag skriva att jag jobbat på en båt, på en köttfabrik, på ett måleri, några dagar på ett apotek där jag fick räkna piller, på restaurang, i videobutik, på nattklubb osv osv. Och sist men inte minst har jag haft otroligt roligt och en sån otrolig tur att jag har fått kärlek från mina närmaste. Så om jag skulle dö imorgon skulle jag vara VÄLDIGT nöjd med vad jag uppnått.
Om jag skulle dö om ett år då? Ok, då skulle jag hoppa av från skolan till att börja med och säga upp mig från mitt jobb. Sälja lägenheten och allt jag äger. Spendera sååå mycket tid som jag kan med mina vänner, min familj och min släkt. Och resa till Iran för att ta farväl av alla som jag känner där. Och om jag hade tid och pengar skulle jag resa till Tokyo eller till något varmt land och spendera min sista vecka där.
Och så till sista frågan, om jag fick leva om mitt liv, vad skulle jag ändra på? Vid första tanken tänker jag ååh, det finns så mycket jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Som t.ex att ta bort allt som gjort livet surt för mig, alla dåliga minnen och tragedier skulle försvinna, eller att jag inte skulle lita på dom människor jag blivit sviken av, eller att man kanske borde varit mer ödmjuk ibland osv osv. Men då är frågan hur jag skulle vara som person idag. Allt man sett och allt man gått igenom i sitt liv har lett till att man blivit den personen man är idag. De misstagen som man begått eller dom tråkiga sakerna man varit med om var nödvändiga för att nå de beslut eller de åsikter/tankar eller vad det nu kan vara som jag har idag. Så om jag fick gå tillbaka skulle jag nog göra om allt på samma sätt, utom en enda viktig liten detalj. Jag skulle nog lagt ner mer energi och mer fokus på skolan, det är nog det enda misstaget jag skulle vilja återställa. Allt annat skulle jag upprepa, med samma glädje, smärta eller sorg!
Love isn't just blind, it's retarded!
Av någon anledning satt jag och kollade på "The Hills" på MTV för någon dag sen. Just det avsnittet handlade om en tjej vars familj och vänner inte gillade hennes pojkvän. Ingen annan än hon själv verkade gilla honom. Satt och funderade på det där lite grann i efterhand.
Hur kommer det sig att man inte ser personen för hur den egentligen är när man är i ett förhållande?
Jag har haft flera i min omgivning vars partners inte alls kom överens med mig och andra i omgivningen. Likadant som min pojkvän inte var populär hos mina kompisar och min familj. Idag vet jag varför, idag kan jag se det dom ser. Men när jag väl befann mig i mitt förhållande var jag inte bara blind, utan döv och efterbliven också. Jag hade min egen version av hur min pojkvän "egentligen" var (alltså hur jag ville/trodde att han var). Frågar man mig nu, så kan jag säga att han på slutet inte var samma person som jag föll för. Vissa förhållanden ska man bara ge upp, man ska inte försöka, och försöka när "bäst före- datumet" har passerat. Det gynnar inte någon. Man förstör för sig själv och man ger sin omgivning huvudvärk. (Så förlåt att jag fuckade era huvuden och tack för all tålamod!!)
I en sund relation ska man ge och ta, inte bara ge och ge. Man ska ta fram varandras bästa sidor och uppmuntra varandra, inte försöka hålla tillbaka eller jävlas bara för att man vill hämnas. Eller förneka delar av sig själv, bara för att ens partner tycker annorlunda. Man ska inte heller behöva ändra på hela sitt sätt att vara, kompromiss, absolut men vissa saker bör man inte ändra på. Många slutar umgås med sina vänner och låser in sig i sitt förhållande. Många kräver att man ska ändra på sig helt och hållet. Livet är för kort för att slösa på sådana människor. Jag säger inte att allt i mitt förhållande var så här eller att allt va dåligt, nej vissa saker var underbara. Men på det stora hela var det nog ingen nyttig relation, dock en bra erfarenhet.
Men det jag förundras över än idag är, varför insåg man inte tidigare att man inte hörde ihop?
Varför är man villig att blunda för gigantiska fel, men zooma in pyttesmå bra egenskaper?
Är det för att man är rädd för att vara ensam? Är det då bättre att vara ihop med någon som förstör mer än den bygger upp?
Once a cheater always a cheater?
Vi satt och pratade om olika saker på jobbet sen gled vi in på ämnet otrohet av någon anledning varpå en killkompis till mig sa något i stil med att det oftast är invandrar tjejer som tänker typ, nej jag har pojkvän, det går inte, medan svenska tjejer inte bryr sig så mycket. Jag vet inte riktigt om jag håller med om det, det är ju så olika från folk till folk, men enligt hans erfarenhet så var det så.
Personligen har jag aldrig varit otrogen, men å andra sidan har jag bara haft ett förhållande, så det kanske inte var så svårt. Men däremot har folk som haft flickvänner stött på mig. Egentligen är det ju inte mitt fel om jag skulle hålla på med någon med flickvän, men å andra sidan tycker jag att man som singel borde ta sitt ansvar också. Jag menar vet jag att en kille har flickvän, tycker jag att det är fel att hålla på med honom. Tänk om du själv vore i ett förhållande, då skulle du inte gilla att andra höll på med din partner eller flörta med din partner om dom visste att ni var tillsammans. Därmed inte sagt att det absolut inte är ens partners fel. Jo, skulden ligger mest på den som är i ett förhållande för att det är ju ändå den personen som har mest ansvar gentemot sin flick-/pojkvän.
Men vart går då gränsen för otrohet?
Många tycker att gränsen går vid en kyss, andra är lite mer öppna och tycker att gränsen går vid sex. Vissa menar att man ska vara gift och först då är man otrogen om man träffar någon annan utanför äktenskapet. Men om personen du är tillsammans med tänker på någon annan då? Klassas det som otrohet? Om han/hon är förälskad i någon annan men inte har gjort något med den personen utan bara tänker på den, trots att han/hon älskar dig och vill vara med dig. Och vilket är lättast att förlåta, en kyss, ett ligg eller en känslomässig "otrohet", om det ens går att förlåta? Fast det som jag anser vara det allra värsta är nog om man är otrogen med en kompis/familjemedlems partner. Vad har man för moral om man är otrogen med sin systers pojkvän, eller en kompis flickvän?
Jag skulle nog inte klara av att förlåta någons otrohet, man förlorar helt och hållet respekten för sin partner och för sig själv. Samma sak om min kille hade varit otrogen med min kompis. Då skulle jag ALDRIG förlåta min kompis för det sveket, jag tror jag förväntar mig mer av en kompis kanske? Och jag tror att man inte bara känner sig sviken, men att hela förhållandet man haft tidigare smutsas ned på något sätt. Men å andra sidan kanske det bara var ett misstag, och många begår misstag. Fast isf skulle jag nog vilja vara ovetandes istället för att veta att min kille varit otrogen, haha nej jag vet faktiskt inte, living in denial kanske inte skulle vara nåt för mig. Usch vad hemskt.
Jag vet väldigt många i min omgivning som haft förhållanden och varit otrogna både killar och tjejer. De har aldrig planerat att vara det, det har bara hänt. Ibland har dom ångrat sig, ibland tyckte de att det behövdes för att kunna bryta upp med sin partner, och i vissa fall har dom uppskattat sin partner mer, och jag vet ett fåtal fall där den som var otrogen blev tillsammans med sin älskare/älskarinna. Men då undrar man kanske om han/hon inte kommer vara otrogen mot den nya partnern?
Jag brukar skoja och säga att det inte är otrohet så länge min partner inte vet. Men skämt åsido, klarar man inte av att hålla sig till en person ska man inte ha ett förhållande. Man ska inte heller ge sig på folk som har partners, man bör respektera deras förhållanden och hålla sig borta från dom. Sen är det viktigt att komma ihåg att bara för att en kille/tjej varit otrogen betyder inte det att alla killar/tjejer kommer vara det, jag kan ta upp massa exempel på förhållanden där de varit ihop i flera år utan att vara otrogna. Och det är viktigt att komma ihåg att alla inte är otrogna! Ibland kanske man jagar upp sig i onödan och blir alltför misstänksam, när det egentligen inte finns något att oroa sig för.
Men den stora frågan är nog:
Vad är det som driver en till att vara otrogen, och kan man sluta? Eller är det som man brukar säga, once a cheater always a cheater?
Vill gärna veta vad ni tycker :D
Vänner kommer, vänner går, bara dom äkta kvarstår.
Många gånger har jag, för en stund, ångrat att jag sagt upp vänskapen med vissa människor. Jag har undrat hur saker och ting skulle vara mellan oss i dagsläget, om vi skulle ha lika roligt eller om allt skulle bli lika jobbigt tillslut iallafall. Vissa blev bara för mycket att stå ut med, deras olikheter var för mycket att handskas med. Vissa av dom tog mer energi än vad dom gav. Och vissa av dom hade bara en helt annan syn på livet. Det finns även dom jag av en okänd anledning slutade umgås med, men som jag hittade tillbaka till trots allt. Tack och lov har jag aldrig haft problem med att bryta kontakten med folk. OBS, med folk menar jag naturligtvis inte mina ALLRA närmsta vänner (my soulmates), utan de som befinner sig i min omgivning. Jag har alltid tyckt att det är bättre med få, men lojala vänner som ställer upp i vått och torrt, än sånna man har roligt med, men som aldrig tycks finnas när de behövs. Jag vet att jag har haft roligt med alla av mina forna vänner, men de roliga stunderna är inte värda huvudvärken jag fått på köpet. Vissa av dom ville åt samma kille som jag träffade, vissa av dom ville vara som jag, vissa av dom ljög och drog in mig i sina lögner, vissa av dom var bara rakt igenom falska, och vissa var mytomaner utan att veta vad dom höll på med. Många gånger hamnade jag i situationer jag inte ville vara i p.g.a mina s.k vänner. Men tack och lov är dom dagarna förbi! Jag har lärt mig att säga ifrån, att skita i sånna människor, och istället (once in a blue moon) hitta vänner som jag kan lita på. Till mina riktiga vänner ni vet vilka ni är och jag skulle inte byta ut er mot någon! Jag älskar er oerhört mycket och ni får mig att må bra!!!