Jag är i krig med mig själv. Det är som vanligt realisten och optimisten i mig som hamnat i konflikt, (pessimisten är på semester). Optimisten tycker att man ska ge allt en chans och att man inte ska döma en bok efter dess omslag. Realisten menar att vissa saker kan man inte romantisera, det som finns framför ögonen är ibland det enda som exsisterar.
Väljer man en väg att gå så får man ta konsekvenserna, det är de båda överens om. Men realisten menar att konsekvenserna i det här fallet kommer innebära en hel del huvudvärk. Optimisten undrar om det inte är värt mödan, ibland blir det jobbigt, men på det stora hela kanske allt blir fint. Realisten tycker att man borde ta det lugnt och överväga allting innan man tar ett beslut om någonting överhuvudtaget. Optimisten menar att ibland behöver man inte tänka utan bara agera, och om allt skiter sig, so what? Vi har klarat av värre saker förr.
Men frågan återstår då naturligtvis för min del, vem av dom ska jag lyssna på egentligen?