Av någon anledning satt jag och kollade på "The Hills" på MTV för någon dag sen. Just det avsnittet handlade om en tjej vars familj och vänner inte gillade hennes pojkvän. Ingen annan än hon själv verkade gilla honom. Satt och funderade på det där lite grann i efterhand.
Hur kommer det sig att man inte ser personen för hur den egentligen är när man är i ett förhållande?
Jag har haft flera i min omgivning vars partners inte alls kom överens med mig och andra i omgivningen. Likadant som min pojkvän inte var populär hos mina kompisar och min familj. Idag vet jag varför, idag kan jag se det dom ser. Men när jag väl befann mig i mitt förhållande var jag inte bara blind, utan döv och efterbliven också. Jag hade min egen version av hur min pojkvän "egentligen" var (alltså hur jag ville/trodde att han var). Frågar man mig nu, så kan jag säga att han på slutet inte var samma person som jag föll för. Vissa förhållanden ska man bara ge upp, man ska inte försöka, och försöka när "bäst före- datumet" har passerat. Det gynnar inte någon. Man förstör för sig själv och man ger sin omgivning huvudvärk. (Så förlåt att jag fuckade era huvuden och tack för all tålamod!!)
I en sund relation ska man ge och ta, inte bara ge och ge. Man ska ta fram varandras bästa sidor och uppmuntra varandra, inte försöka hålla tillbaka eller jävlas bara för att man vill hämnas. Eller förneka delar av sig själv, bara för att ens partner tycker annorlunda. Man ska inte heller behöva ändra på hela sitt sätt att vara, kompromiss, absolut men vissa saker bör man inte ändra på. Många slutar umgås med sina vänner och låser in sig i sitt förhållande. Många kräver att man ska ändra på sig helt och hållet. Livet är för kort för att slösa på sådana människor. Jag säger inte att allt i mitt förhållande var så här eller att allt va dåligt, nej vissa saker var underbara. Men på det stora hela var det nog ingen nyttig relation, dock en bra erfarenhet.
Men det jag förundras över än idag är, varför insåg man inte tidigare att man inte hörde ihop?
Varför är man villig att blunda för gigantiska fel, men zooma in pyttesmå bra egenskaper?
Är det för att man är rädd för att vara ensam? Är det då bättre att vara ihop med någon som förstör mer än den bygger upp?