Varför glömmer jag jämt?
Jag förbannar mitt goda hjärta, mitt samvete och min empati. Och jag blir arg. Framför allt på mig själv. Varför lär jag mig aldrig att sluta vara snäll mot människor och bry mig om de? Varför försöker jag alltid göra det rätta och varför försöker jag alltid hjälpa människor? Samma visa varje gång men ändå blir jag chockad. Orka vara jag. Orka vara så villig att hjälpa till att jag bortser från mig själv, får dåligt samvete för att jag inte visat tillräckligt med medkänsla och grubblar över en massa saker. Det är inte deras fel att de är äckliga. Det är mitt. Jag har alltid för höga förhoppningar om att människor ska vara som jag. Om att det finns godhet i de. Äckliga, det är bara vad de är, precis som alla andra. Och jag måste lära mig att sluta bry mig helt enkelt och bara tänka på mig själv. Fan ta mitt samvete. Varför glömmer jag jämt att det inte lönar sig att vara snäll?