Da Planet

Jag förundras över hur mina tankar ändrat skepnad. Det känns som om någon har tryckt på stop-knappen och alla saker som tyngt min själ har slutat spelas upp i min hjärna. För länge har jag letat och varit på jakt. För länge har jag sprungit och varit på flykt. För länge existerade jag i ovisshet. Jag säger inte att allt är löst eller att jag funnit vägen till sinnesro helt ut. Men jag har lärt mig att inte springa, att inte vara på jakt, jag har lärt mig att bara försöka fokusera på att vara. Att med varje andetag inte behöva tänka. Att låsa in det som varit i ett hörn jag inte behöver besöka. Jag har fått höra att mörker försvinner i ljusets strålar, simpel logik. Men när man levt i mörker så pass länge gör det ont för ögat att exponeras till det kraftiga ljuset. En liten strimma hugger näthinnan med en sån otrolig kraft att man väljer att blunda igen och omslutas av mörker. För att sakta våga kisa, och så småningom öppna sina ögon helt för att omfamna ljuset. Med tiden vänjer man sig vid ljuset och börjar sakta uppskatta alla vackra ting som det inbringar. Hoppas ingen trycker på play. För jag har precis lärt mig kisa.