De lämnade mig bakom sig. Ovetande om vad konsekvenserna skulle bli. Medryckta av nuet och undansvepta av stunden, som ett löv i vinden, begav de sig vidare på sin livsresa utan mitt sällskap. Deras tomma platser ekade i mitt liv ett tag och jag var, likt en fånge, fast i nuet. Men efter så många gånger har jag lärt mig hur framtiden ser ut. Deras tomhet slutar eka och jag fyller istället mitt liv med ljuva toner. En vacker symfoni med en ny komposition inspirerad av en ny riktning ut i livet. Inte längre en fånge i tiden, men inte heller ett löv i vinden. För när vinden slutar blåsa faller lövet till marken. Och precis då inser man att man bara låtit sig svepas med, utan att tänka på framtiden. I samma ögonblick ångrar de sig och önskar att de kunde vrida tillbaka tiden. I samma sekund förstår de värdet av vad de lämnat bakom sig och ber om en ny chans. Förgäves.