Hon frågar mig när det ska sluta göra ont. När ska hon andas som vanligt igen och inte känna trycket över bröstkorgen och paniken som hör därtill? Hon orkar inte mer. Hon orkar inte tänka på hur det var, vad de hade, vad han gör, vad som skulle kunnat hända och så vidare. Jag förstår henne. Hon vill bara spola fram tiden tills tankarna slutar dra sig till honom.
Att fly tankarna med sprit och fester, med shopping och resor eller genom att omges av olika killar hela tiden kan få en att, för stunden, sluta tänka på smärtan, men sen sitter man där i sin ensamhet utan att undgå att känna den enorma saknaden som faller in naturligt efter en separation.
Det skär i mitt hjärta när jag tänker på henne. Inte bara för att jag tycker synd om henne och känner ett enormt medlidande. Alla vet ju hur det känns att verkligen ha älskat någon och förlorat den personen. Men det som gör mer ont är att veta att, efter den här saknaden som pågått i årtal, så kommer en enorm tomhet att ta över och i sin tur övergå i osäkerhet och kyla. Så jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska trösta henne. För sanningen är att jag inte vet när det ska sluta göra ont...