Nu är hösten officiellt här. Dagarna blir kortare och allt blir mörkare. Men alltför länge har det varit höst i mitt sinne. I min hjärna, i min själ och i mitt hjärta råder kyla och mörker. Denna kroniska depression lever i symbios med vardagen och lycka känns lika avlägset som sommaren. Likgiltigheten har flyttat in i mina tankar och inget känns spännande eller ens relevant längre. Allting bara är. Inget är av värde, ingenting känns på riktigt, utan allt bara finns till utan någon vidare anledning. Dagar och månader flyger förbi men känslan kvarstår. Eller det är väl rättare sagt bristen på känslor. Likgiltighet. Min hjärna är ockuperad av den, och min själ är infekterad. Som en parasit har den nästlat sig in i mig. Den äter mig levande inifrån och var jag än går bär jag med mig den. Mer förvirrad än någonsin fortsätter jag min vardag och undrar hur länge den ska stanna.