Jag tittar omkring bland alla jag ser och i samma takt som vintern smyger fram, drabbas de flesta av oss av höstångest och depression. Mörkret tar över och kylan gör så att människor hellre stannar hemma än att ge sig ut och umgås. Panikslagna av ensamhet och depression, söker man en partner att gå i ide med under vinter halvåret. Någon man kan titta på film och mysa under täcket med. Någon som man delar sköna middagar med. Som vill ligga inne på söndagar och bara ta det lugnt. Någon som sprider lite glädje och ljus i vinter mörkret. Som får en att inte tänka på deprimerande saker och som inte ger en ångest. Ett lyckopiller i människoformat. Finns det sånna? Och i så fall.. var kan jag hitta en?
En förlorad generation...
Vi är de som kallas den förlorade generationen
De som växte upp i betongdjungels program som kostat staten miljoner.
Vi är de som tror att vi kan allt, men inget vet
De som inte kan ta order, och ifrågasätter auktoritet
Vi är den så kallade förlorade generationen
Vars största beroende är internet och televisionen.
Fångar av tekniken för interaktion i verkliga livet
är något som vår generation tagit för givet.
Vi är de som fastnat i kapitalismens klor
Vi är barnet som vill bli super rik när han blir stor
Vi är de som alltid vill ha mer, som vill få tag på allt som ögat ser.
Men som är för upptagna i sig själva för att förstå vad som verkligen sker.
Vi är en förlorad generation, utan framtids ambition
och majoriteten av oss lider av depression.
Vi är de som växt upp i skilsmässo tider,
Tvingats stå på egna ben och bli oberoende individer.
Vi är de som söker men aldrig finner
De som kämpar, men aldrig vinner.
De som hoppar mellan intressen,
Panikslagna av stressen och känner ”jag måste bli vuxen”-pressen.
Höst i mitt sinne..
Nu är hösten officiellt här. Dagarna blir kortare och allt blir mörkare. Men alltför länge har det varit höst i mitt sinne. I min hjärna, i min själ och i mitt hjärta råder kyla och mörker. Denna kroniska depression lever i symbios med vardagen och lycka känns lika avlägset som sommaren. Likgiltigheten har flyttat in i mina tankar och inget känns spännande eller ens relevant längre. Allting bara är. Inget är av värde, ingenting känns på riktigt, utan allt bara finns till utan någon vidare anledning. Dagar och månader flyger förbi men känslan kvarstår. Eller det är väl rättare sagt bristen på känslor. Likgiltighet. Min hjärna är ockuperad av den, och min själ är infekterad. Som en parasit har den nästlat sig in i mig. Den äter mig levande inifrån och var jag än går bär jag med mig den. Mer förvirrad än någonsin fortsätter jag min vardag och undrar hur länge den ska stanna.
...
Nondum amabam, et amare amabam. Quaerebam quid amarem, amans amare.
Smärta och förlust..
Hon frågar mig när det ska sluta göra ont. När ska hon andas som vanligt igen och inte känna trycket över bröstkorgen och paniken som hör därtill? Hon orkar inte mer. Hon orkar inte tänka på hur det var, vad de hade, vad han gör, vad som skulle kunnat hända och så vidare. Jag förstår henne. Hon vill bara spola fram tiden tills tankarna slutar dra sig till honom.
Att fly tankarna med sprit och fester, med shopping och resor eller genom att omges av olika killar hela tiden kan få en att, för stunden, sluta tänka på smärtan, men sen sitter man där i sin ensamhet utan att undgå att känna den enorma saknaden som faller in naturligt efter en separation.
Det skär i mitt hjärta när jag tänker på henne. Inte bara för att jag tycker synd om henne och känner ett enormt medlidande. Alla vet ju hur det känns att verkligen ha älskat någon och förlorat den personen. Men det som gör mer ont är att veta att, efter den här saknaden som pågått i årtal, så kommer en enorm tomhet att ta över och i sin tur övergå i osäkerhet och kyla. Så jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska trösta henne. För sanningen är att jag inte vet när det ska sluta göra ont...