Med ålder kommer visdom, sägs det. Visdom kanske är insikt. Självinsikt eller kanske rentav insikten att man egentligen inte vet så mycket alls. När jag var i sextonårs åldern trodde jag att jag hade alla svar på livets gåtor. Jag visste allt.. trodde jag i alla fall. Sen blev jag äldre och insåg att man inte vet allt. Ju äldre man blir desto mer inser man att man egentligen inte vet någonting. Ingenting är säkert utom en sak. Döden. Det enda som man vet säkert är att alla kommer vi dö någon dag. Allt annat kan ändras och det mesta kan man påverka. Så därför bör man ta vara på saker, på människor, på det som finns i ens omgivning, på nuet. Man bör vörda minnena av det som varit men inte klamra sig fast vid det förflutna. Fokusera på målen om framtiden, men inte glömma bort att leva i tiden som existerar nu. Men den viktigaste lärdomen som kommit med tiden är att inte glömma bort att människor är just människor. Absolut inte mer än så, ibland dessvärre mindre. Så de förväntningar man har på folk bör vara realistiska, annars blir man sårad när de inte lever upp till dessa.
1
Anonym
mycke bra skrivet....