Da Planet

Mina tankar har flödat kring begreppen gott och ont de senaste dagarna. Om man utför dåliga handlingar men man menar väl, är man fortfarande god? Eller om man utför goda handlingar med dåliga intentioner, är man ond?

Den underliggande frågan lär väl då vara om vi är våra handlingar. Bör man dömas efter det man gör, eller efter vad man hade för intentioner. Om jag är en genuint snäll människa som enbart hjälper folk och tänker bra osv, om jag då utför en del dåliga saker, blir jag automatiskt mindre bra? Alla vet vi att varje handling har sin konsekvens. Men speglar det vi gör verkligen de vi är? Alla gör misstag, vissa misstag är grova, andra inte. Men vilka sorters handlingar blir av vikt då man dömer folk?

Oftast när saker går fel, kan man i efterhand urskilja just det ögonblick som var avgörande. Det beslut som låg till grunden för ens misslyckande, det lilla snedsteget som satte igång en hemsk spiral av dåligt beslutstagande. Man sitter där efter flera år och undrar vad man tänkte när man valde som man gjorde, man önskar att man kunde gå tillbaks i tiden och ändra det beslutet man tagit.

I vissa fall, hinner man inse att det beslut man är på väg att fatta är ödesdigert. Ingenting bra kommer utav det, förutom just den tillfredställande känslan man får för stunden. Man vet att om man väljer att fatta ett beslut som strider mot logiken, så kommer man ångra sig i framtiden. Ett rätt så enkelt beslut egentligen, om man ska tänka logiskt, men ett mindre lätt beslut om man engagerar sig i känslor och fantasier.

De förstör hela situationen, för sig själva och för mig. Människorna jag väljer att släppa in i mitt liv. De får mig att tro att saker är annorlunda. Att normer, respekt och värderingar står högre än egosim och svek.

Jag har tröttnat. Jag har tröttnat på ursäkter, på människor som tar mig för givet. Hur många gånger ska man förlåta? Hur många chanser ska människor få? Livet är orättvist och just därför så förtjänar inte alla en andra chans.

Jag är trött på människor som fuckar upp och sen kommer krypande tillbaka när de inser att jag var det bästa som hänt de. Eller på folk som bara hör av sig när de mår dåligt. Ärligt, när frågade ni hur jag mådde senast? Jag är less på ytlighet, på hyckleri och på folk som leker fina. Jag orkar inte bry mig om sådana saker.

Kanske är det hösten, kanske är det åldern. Kanske är det droppen som fått bägaren att rinna över, vad vet jag. Men en sak är säkert, jag orkar inte med människor längre.

Avundsjuka har aldrig varit ett ord jag förknippat mig själv med. Svartsjuk, visst men enbart om jag är kär i någon, men det var ju flera år sen sist jag var kär så det kanske inte gills. När jag hör ordet avundsjuka tänker jag omedlbart på människor som är egoistiska. Självcentrerade människor som bara tänker på sig själva. Men nu mer än någonsin känner jag den här hemska känslan av avundsjuka. Jag är avundsjuk på de människor som har lätt för att bli kära. De som ser någon och omedelbart faller för den personen. De som verkligen tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag vill också känna så. Jag vill också falla hejdlöst utan att ens blinka. Åå vad jag önskar att jag var som de människorna.

Med ålder kommer visdom, sägs det. Visdom kanske är insikt. Självinsikt eller kanske rentav insikten att man egentligen inte vet så mycket alls. När jag var i sextonårs åldern trodde jag att jag hade alla svar på livets gåtor. Jag visste allt.. trodde jag i alla fall. Sen blev jag äldre och insåg att man inte vet allt. Ju äldre man blir desto mer inser man att man egentligen inte vet någonting. Ingenting är säkert utom en sak. Döden. Det enda som man vet säkert är att alla kommer vi dö någon dag. Allt annat kan ändras och det mesta kan man påverka. Så därför bör man ta vara på saker, på människor, på det som finns i ens omgivning, på nuet. Man bör vörda minnena av det som varit men inte klamra sig fast vid det förflutna. Fokusera på målen om framtiden, men inte glömma bort att leva i tiden som existerar nu. Men den viktigaste lärdomen som kommit med tiden är att inte glömma bort att människor är just människor. Absolut inte mer än så, ibland dessvärre mindre. Så de förväntningar man har på folk bör vara realistiska, annars blir man sårad när de inte lever upp till dessa.

De säger att du är falsk, att du inte är som jag tror att du är. De säger att du kommer förstöra mig och lämna mitt liv i spillror, precis som du gjort med de andra. Men ska jag va ärlig så tror jag inte på de. De förstår inte vår relation. De vet inte vad det är vi delar. Jag har känt dig för länge för att kunna ignorera vår vänskap. De får kalla mig vad de vill och tänka hur de vill, men sanningen är att jag saknar dig. Nu vet jag att vi inte träffats på ett tag, men jag har verkligen försökt få tag på dig och du ska veta att jag tänker på dig alldeles för ofta. Vi delar så många fina minnen tillsammans och du har ställt upp för mig många gånger. När jag varit nere, när jag varit glad, när jag ville fly undan den tråkiga vardagen var du alltid vid min sida. Kanske har vi växt ifrån varandra, kanske har jag varit alldeles för upptagen med mitt liv för att ens ha tid att träffas men du anar inte hur lycklig jag blev när jag fick höra att du är på väg hit för att träffa mig...