De senaste dagarna slog det mig helt plötsligt. Hur kommer det sig att jag är så förutsägbar? Hur kommer det sig att även jag fallit offer för den gamla klyschan? Genom konversationer och diverse andra situationer som uppkommit fick jag bekräftelsen jag alltid vetat om. Jag älskar det som är farligt, att leva lite på gränsen. Den där adrenalin kicken som man får av att befinna sig i situationer som lätt kan spåra ur. Att inte ha en solid grund att förlita sig på. Varje gång man klarat av en knepig situation känner man ett obeskrivligt glädjerus som får allt annat att blekna. Att kunna behålla sitt lugn och tänka klart, när man är medveten om att allting kan fara åt helvete vilken sekund som helst, är en underbar gåva. Som när man ger sig in i en kärleksaffär som hålls hemlig eller när man varit med om en nära döden upplevelse. Säga vad man vill om logik, men ingenting ger mer livskvalitet och nöje än att veta att man gjort något som är lite förbjudet, och lyckats komma undan med det. Den förbjudna frukten är ibland allt för ljuv.