På persiska har vi ett talesätt som lyder något i stil med "Avstånd och vänskap/kärlek", det innebär att ett visst avstånd gör så att man förblir vänner och inte går varandra på nerverna. Men avstånd innebär distans. Distans från vardagen, distans från händelser, distans från livet.
Vissa avstånd kan kännas otroligt korta men är egentligen väldigt långt ifrån, andra precis tvärtom. Det som avgör är kärleken. Vissa distanserar sig själva automatiskt, de vill inte vara nära, eller komma nära. Distansen gör så att de saker man har gemensamt sakta men säkert tynar bort och man bygger upp ett liv i en annan riktning. Ju längre tiden går desto större blir avståndet. Relationerna blir kyligare och man finner att man inte har mycket gemensamt. Men trots avstånd och distans, finns vissa alltid där, kanske inte fysiskt men i ens tankar. De finns i allt man gör, allt man känner och i allt man tänker. Man tänker på dem. Man inkluderar de i sitt liv genom tankarna. Men alltför ofta glömmer man att inkludera de i vardagen. Man ringer inte, man hör inte av sig, man träffas inte. Alltför ofta tänker man, men utan att agera.
Förlåt att jag bidragit till att öka distansen mellan oss, men ni finns i mina tankar i allt jag gör. Kärleken är oändlig.
Du har en underbar förmåga att fånga vilket sinne som helst!!!...har garvat så mycket åt din blog för att den e så skön o personlig o det absolut bästa e att den träffar jämt rätt;)...muah en beundrare