Jag faller alldeles för ofta för potentialen. Eller illusionen av att personen ifråga är det jag vill ha och det jag behöver. Jag faller för stunden och känslorna i stunden. Jag slutar tänka och bara känner efter. Min hjärna tar en paus och jag sveps med i nuet. Alldeles för ofta faller jag för illusionen. Medveten om att jag förälskat mig i idéen. Förblindad av passion blir mitt intellekt förlamat av lust och välmående. Intensiteten i känslorna ökar när man eliminerat tankarna. Bara på några få dagar upplever jag alla känslor som går att uppleva. Och plötsligt tar känslorna slut. Bränslet som fick passionen att brinna, dör ut och min hjärna sätts åter i system för att ånyo bekräfta att jag föll för illusionen. Så tragiskt och så förutsägbart, men ändå vackert på något konstigt sätt.