De känslor som tagit över min kropp de senaste dagarna går inte att beskriva. Ilska, sorg, medlidande, oro, hopp och ett uns av glädje uttrycker sig i form av tårar. Jag ryser när jag ser videoklippen och bilderna från demonstrationerna i mitt födelseland. Jag har knappt någon sömn längre, och alla konversationer i min familj handlar om samma sak. I all iver söker jag på nätet och bläddrar mellan nyhets kanaler för att se vad som sker. Bilderna är hemska, samtidigt som de inger hopp. Man bevittnar hur människor skjuts till döds och misshandlas för att de kräver sanningen. Hur ungdomar kämpar och vågar stå för det de tror på. Jag fascineras över hur reaktionerna efter valet varit. Fantastiskt att majoriteten av medborgarna efter så många år av politisk apati äntligen vågat protestera och vägrar tystas ned. Ungdomarna har ledsnat, de vill mer, de kräver mer, och deras krav är inte orimliga. De vill ha demokrati. De vill att deras röster ska räknas och höras. Precis som alla andra. De vill ha frihet, frihet från lögner.
Omedelbart förs mina tankar till de anhöriga som förlorat sina barn i dessa demonstrationer. Folket protesterar, och deras röster har fått hela världen att öppna ögonen för deras vilja. Kanske inte regeringar men medborgare av det vanliga slaget. Miljontals människor som samlas på gatorna och manifesterar för sina rättigheter i hopp om att deras röster ska höras. Jag stödjer de fullt ut. Som någon sa: "Supporting democracy is the responsibility of human nature".
Frågan är hur detta ska sluta? Frågan är hur många liv demokrati kostar?