Vi ser bara hans fel. Hans brister som indvid och hans sätt att bete sig låter våra omdömen tänka på negativa saker om hans personlighet. Han knarkar, han har inte jobbat en enda dag i sitt liv. I allafall inte som en hederlig person. Han har misshandlat, utpressat, sålt droger, svikit sina nära och gjort saker som kan kännas förfärliga för en vanlig människa som aldrig skådat något liknande. Hans val av vänner har inte varit de bästa, men de har bringat trygghet, om än en fiktiv sådan. Vi kallar honom för kriminell och rent av misslyckad och vi vill inte att våra barn ska växa upp i hans närvaro eller gå i hans fotspår.
Men sen lär jag känna honom, jag tar del av hans tankar och hans upplevelser. Jag går tillbaka och lyssnar på berättelser om hans liv. Hur hans barndom varit. Hur hans pappa aldrig varit närvarande så som en fadersgestalt bör vara närvarande under ett oskyldigt barns liv. Hur han växt upp i en miljö som inte varit trygg och kärleksfull, och hur han blivit slussad omkring av samhället till olika platser. Socialen, kontaktpersoner, behandlingshem, ja allt sånt där, har speglat hans uppväxt. Det är då jag förstår. Det är då jag blir ledsen när jag ser hur tiden och miljön format ett oskyldigt barn till en trasig indvid. Så därför dömer jag inte, därför älskar jag det goda i människor som han, för att jag förstår.
Jag är fullt medveten om att man väljer sin väg i livet och jag ursäktar inte hans beteende eller de som är som han. Men när grunden, hans barndom, varit allt annat än trygg och normal, så kan man förstå att valen han gjort varit baserade på det han varit med om. Har man växt upp i kaos kan man inte fungera i en trygg och stabil miljö, utan man söker sig till kaos. För det är det man känner igen, det är där man känner sig trygg. Så nästa gång döm inte en person efter hur ni tror att de är, ta er tid och gå tillbaka, för en människas beteende kan bara förstås genom deras livshistoria.
1
ulrika
Förstå är det finaste man kan göra och det är faktiskt inte självklart för alla, alldeles för många utgår från sig själva, och förlåta är steget vidare att ta, ännu finare men kan också vara svårare. Många killar (även tjejer ibland) har den bakgrunden och man kan verkligen känns en djup sorg när man tänker på att de en gång var ett oskyldigt barn. Men, men, men när de utvecklat ett beteende som inte bara skadar dem själva utan även andra och när deras nära och kära ständigt hoppas på dem och förlåter dem gång på gång men ingen förändring sker då har de fått många chanser till ett annat liv och till slut måste nära och kära rädda sig själva för att inte gå under. Jag talar av egen erfarenhet. Det är inte samma som att man dömer ut dem. Alla har möjligheter att förändras, men det går inte att använda och skylla på sitt förflutna hur länge som helst. Många har olika sorters skador med sig i sin ryggsäck men det ger inte dig rätten att förstöra och skada och när de fått veta hur deras sätt förstör, inte en gång utan många gånger då ligger ansvaret till slut i deras egna händer. Ingen annans. Och då spelar det ingen roll hur synd det en gång var om dem.