Da Planet

Det här med förhållanden och inställningar gentemot idéen om förhållanden varierar från person till person. Visst har vi alla olika krav, men det jag finner intressant är hur vi har olika gränser för vad vi kan stå ut med i ett förhållande. Vissa accepterar inte otrohet, andra skulle aldrig acceptera misshandel, varken fysisk eller psykisk. Sen finns det de som inte skulle acceptera snålhet eller de som aldrig skulle kunna stanna kvar i förhållanden utan passion. Så hur kommer det sig att vissa står ut med otrohet eller misshandel? Beror det på en inneliggande osäkerhet, eller är det bara så att när en gräns har passerats så är man mer tolerant än man var innan? I min omgivning har jag människor som varit med om alla möjliga saker i ett förhållande, och det jag finner intressant är att de som varit med en partner som varit otrogen, skulle aldrig kunna tänka sig att stanna i ett förhållande där de blir misshandlade, likadant med de som blivit misshandlade, hellre skulle de vara med en hustrumisshandlare än ett otroget svin. Så vad grundar vi gränserna på? Är det okej att acceptera dessa saker överhuvudtaget, eller väljer man att stanna för att självkänslan och kärleken till sig själv är minimal?

Vi ser bara hans fel. Hans brister som indvid och hans sätt att bete sig låter våra omdömen tänka på negativa saker om hans personlighet. Han knarkar, han har inte jobbat en enda dag i sitt liv. I allafall inte som en hederlig person. Han har misshandlat, utpressat, sålt droger, svikit sina nära och gjort saker som kan kännas förfärliga för en vanlig människa som aldrig skådat något liknande. Hans val av vänner har inte varit de bästa, men de har bringat trygghet, om än en fiktiv sådan. Vi kallar honom för kriminell och rent av misslyckad och vi vill inte att våra barn ska växa upp i hans närvaro eller gå i hans fotspår.

Men sen lär jag känna honom, jag tar del av hans tankar och hans upplevelser. Jag går tillbaka och lyssnar på berättelser om hans liv. Hur hans barndom varit. Hur hans pappa aldrig varit närvarande så som en fadersgestalt bör vara närvarande under ett oskyldigt barns liv. Hur han växt upp i en miljö som inte varit trygg och kärleksfull, och hur han blivit slussad omkring av samhället till olika platser. Socialen, kontaktpersoner, behandlingshem, ja allt sånt där, har speglat hans uppväxt. Det är då jag förstår. Det är då jag blir ledsen när jag ser hur tiden och miljön format ett oskyldigt barn till en trasig indvid. Så därför dömer jag inte, därför älskar jag det goda i människor som han, för att jag förstår.

Jag är fullt medveten om att man väljer sin väg i livet och jag ursäktar inte hans beteende eller de som är som han. Men när grunden, hans barndom, varit allt annat än trygg och normal, så kan man förstå att valen han gjort varit baserade på det han varit med om. Har man växt upp i kaos kan man inte fungera i en trygg och stabil miljö, utan man söker sig till kaos. För det är det man känner igen, det är där man känner sig trygg. Så nästa gång döm inte en person efter hur ni tror att de är, ta er tid och gå tillbaka, för en människas beteende kan bara förstås genom deras livshistoria.

Medan jag skriver kan jag inte sluta fundera. Finns det någonting bra som kommer av att vara god? Jag har alltid varit den som trott på någon form av karma, det man ger ut får man tillbaka, men jag vet inte längre. Jag vet inte alls. För jag ser folk som ljuger, förstör, är falska, med mörka hjärtan och vissa rent av onda själar, som lyckas med allt de gör och som inte får något ont tillbaka. Likväl ser jag folk som aldrig skulle kunna göra en fluga förnäm, misslyckas med allt de rör vid. Kärlek, karriär, vardag - ja allt. Varför strävar man efter att göra rätt, när det inte lönar sig?

Bränt barn skyr elden, sägs det. Allting baseras på erfarenheter. Våra omdömen, våra uppfattningar, våra val. Besluten som vi fattar grundar sig oftast på just erfarenheter. Men dåliga erfarenheter leder till att man blir försiktig. Man blir paranoid, för man tror att historien ska upprepa sig. Så man litar blint på sin erfarenhet, för rädd för att ens våga hoppas, att ens våga chansa. Sen sitter man där och undrar.

Ibland är det en enorm klyfta mellan det man vill göra och det man bör göra. Men just nu skiter jag i det jag bör göra och satsar på det jag känner för. Medveten om att det kanske inte är det rätta beslutet, men det återstår att se. För någon gång då och då är det sunt att släppa all kontroll och inte tänka för mycket. Just nu är det en sådan period. Jag lever i min bubbla. Den kommer inte hålla förevigt, men jag tänker njuta så länge jag svävar i luften. För jag vet att när den spricker, kommer jag falla och det kommer att göra ont. Men just nu är jag i min bubbla, så låt mig sväva och njuta av stunden.

Jag har flippat helt. Jag har försökt ändra på vissa saker i mitt liv, försökt göra en hel del saker annorlunda för att slippa den eviga ångesten som följt mig hur länge som helst nu. Slutade dricka alkohol i en hel månad, gav upp en hel del sociala kontakter med människor som inte var riktigt bra, intalade mig själv att jag tycker om en underbar kille, fokuserade på skola och jobb. Resultatet?

Min ångest kvarstår. Sanningen är den att jag försökte fokusera all min tid och energi på allt annat än det som ger mig ångest. Den där idioten. Hur mycket jag än försöker träffa andra, hur mycket jag än försöker göra annat, spökar han i mitt bakhuvud. Hur kan någon som är så dålig, få en att må så bra? Det finns inte en enda bra sak med honom egentligen. Men jag har fastnat. Och jag försöker projecera alla känslor för den där idioten på någon annan, men let's face it, man kan inte lura sig själv. I like an asshole. Så jag ska göra som jag alltid gjort, för min nya livsstil dämpade inte min ångest, och fick mig inte att komma över honom. Så tillbaka till mitt eviga festande, mitt ”I don't give a fuck”- humör och mina kaos tider. För ska nåt ut ur mitt liv, bör det göras på samma sätt som det alltid har gjorts.