Idag träffade jag en kille vars historia berörde mig. Han är sjutton på väg att fylla arton och går sista året på gymnasiet. Den här killen, vi kan kalla honom Arash, kom till Sverige med sin pappa och storebror när han var nio år. Arash mamma blev kvar i Iran av någon anledning och efter att dom hade kommit till Sverige skilde sig deras pappa från mamman, vilket ledde till att Arash's mamma inte kunde flytta hit. Deras pappa blev tillsammans med en ny kvinna och efter ett par år separerade dem. Detta tog Arash's pappa väldigt hårt och han hamnade i en DJUP depression. Så djup att han tog ut sina aggressioner på barnen och misshandlade dem hela tiden. Arash's storebror Amir bestämde sig för att flytta och ta med sig Arash. Under tiden åkte deras pappa på en resa. Amir och Arash delade lägenhet med en annan och allt flöt på rätt ok.. tills de en dag hamnade i en enorm konflikt som ledde till att Amir slängde ut Arash. Då deras pappa fortfarande var bortrest så var Arash tvungen att flytta hem till en nära släkting som han inte hade någon bra relation till. Den här släktingen vägrade ta hand om honom gratis så Arash pappa fick lov att betala pengar för att han skulle bo där. Arash mamma som är kvar i Iran gör allt för att försöka komma hit. Deras pappa vägrar hjälpa barnen att få hit sin mamma., och Amir har av någon oklar anledning inte velat att mamman ska komma. Det som berörde mig mest var när Arash satt och berättade sin livshistoria och avslutade det hela med.. "Om bara mamma kommer hit, så blir allting bra igen".
Stackars Arash som i den ringa åldern fått uppleva hur det är att vara själv utan att ha någon att stötta sig mot. Hans enda förbild och stöttepelare var hans bror som nu inte umgås med honom. Man blir ledsen men tyvärr sker det sånna här saker hela tiden..
=(