Da Planet

En vän till familjen har fått besök av släktingar från Iran och härom dagen var det en livlig debatt angående uppfostran av barn osv. Jag har märkt att tankegången i Iran är den samma, oavsett om man lever i överklass eller arbetarklass. Många är moderna och väldigt framåtsträvande i sitt tankesätt (tycker dom) men om man tittar närmare märker man att tankegången alltid varit den samma. Större delen av Irans unga befolkning är högutbildade men för majoriteten av flickorna som gått i högskola gäller oftast en och samma sak: dom kommer sluta som hemmafruar oavsett om dom är läkare eller ingenjörer. För målet för uppfostran är ju i slutändan att dom ska gifta sig och bilda en familj.

Man tycker att en flicka som hjälper till hemma, inte hörs och syns för mycket eller inte klarar av att ta egna beslut utan att rådgöra med sina föräldrar är idealet och resultatet av en bra uppfostran. Och läs noga nu, jag har sett mammor som är sååå stolta över att deras döttrar, som är i min ålder, är sååå oerhört duktiga på att laga mat och ta hand om barn att dom skryter om det!!!!!
 Medan jag som är självständig och oberoende egentligen saknar en stöttepelare och borde rådgöra (egentligen fråga om lov) mina föräldrar och respektera (lyda) deras önskningar (krav) mer. Och eftersom jag klarar av att vara social trots att min mamma inte är närvarande så visar jag klart och tydligt att jag är i behov av uppmärksamhet.

Ok, riktigt så sas det inte, tack och lov, men jag vet att dom tänkte så. Jag vet att dom tycker att mina föräldrar (framförallt min mamma) gjorde fel som skilde sig. Man ska va ihop i vått och torrt. Även om du får stryk, även om någon är otrogen, även om det saknas respekt, även om ni inte älskar varandra! Man ska inte låta barnen växa upp med den synen att deras föräldrar svek dom. Man ska hålla ut och lida, i det tysta, in i det sista, tills barnen gifter sig och flyttar ut. Precis som alla andra gör. Precis som ens egna föräldrar har gjort. Då är man en bra förälder. Då har man vart en stöttepelare och offrat sig för sina barn.

WOW.. det är otroligt hur man tänker annorlunda. Jag är stolt över mina föräldrar som valde att skilja sig. Jag kommer ihåg när de levde ihop för "barnens skull", det var katastrof, kaos, skrik, bråk. Vilket gjort så att jag alltid önskat att dom skulle skilja sig. För jag vet att två lyckliga föräldrar som inte bor med varandra för sin egen skull är mycket bättre än två olyckliga föräldrar som bor med varandra för barnens skull.

Jag tycker att mina föräldrar uppfostrat mig bra! Jag är en självständig individ som har egna åsikter, och egna tankar om världen osv. Jag har social kompetens och jag klarar mig bra på egen hand. Deras uppfostran gick ut på att försöka förbereda mig för världen så att jag skulle bli någonting extra ordinärt. Så att jag skulle nå mina mål och vara lycklig. Inte låta folk trycka ner mig och ge mig dålig självkänsla. Dom försökte göra allt för att ge mig dom saker dom saknade som barn. Ok allt dom gjort kanske inte varit perfekt, men snälla vem är perfekt?!

Så tack mamma och pappa för at ni har uppfostrat mig till att bli något annat än en hemmafru! Tack för att ni visade att man inte alltid ska göra vad andra tycker och tänker. Tack för att ni var de ni är och fick mig att bli den jag är.