En sten. En sten på gatan, så betydelselös att jag inte märker att den finns.
Men stenen har en sån makt att den krossat skallben och orsakat frakturer. Berövat liv från oskyldiga, dödat systrar som våldtagits av bröder. Mördat män vars brott varit att älska. Den har orsakat förödande konsekvenser och lämnat föräldrar utan barn och barn utan föräldrar. I Guds namn har denna sten framkallat smärta och tagit liv. I handen på blinda människor och i skuggan av det dom anser vara rättvisa är denna sten värre än en pistol. Ett skott från pistolen och man är död, möjligtvis två, max tre. Men med stenen blir det minst 20. Och dom första tio är nog värst. En på axeln, det börjar blöda. En i pannan, man hör hur det spricker. En i ansiktet, på ryggen, på armen, på huvudet... Hon skriker, hon gråter, hon ber, hon förstår inte varför. O dom kastar. Inte bara en gång, utan flera gånger. Inte bara en person utan flera. De kastar för att rena hennes själ från synden. De står i en cirkel och hon befinner sig i mitten. En skur av stenar. Inte för små stenar, det måste kännas! Inte för stora, då kanske hon dör direkt. Hon ska lida. Bit för bit ska hennes kropp krossas, ben för ben. Och hon ber, inte längre om nåd, utan om död. Hon känner inget längre, hennes kropp har domnat bort. Hon slutar andas.
En sten. En sten på gatan berövade hennes liv. En sten kommer aldrig mera vara bara en sten på gatan.