En kompis till mig sa att jag borde leva i nuet och inte fokusera så mycket på vad som ska ske, för då kanske jag missar det som är. Nu när jag tänker tillbaka på de senaste två åren av mitt liv inser jag att jag har levt "tillfälligt". När vi flyttade till Bjurhovda och jag inte hade ett rum var det bara tillfälligt, trots att det tog ungefär ett år innan jag flyttade. När jag flyttade till Stockholm och bodde hos min faster och Rozita var det bara tillfälligt, trots att det tog fem månader innan jag fick en lägenhet. Nu bor min mamma hos mig, också tillfälligt, three months and still counting. Och jag pluggar i Uppsala, tillfälligt, nu är nästan en termin avslutad och det är bara en kvar, och totalt handlar det om knappt ett år. Det roliga är att jag planerar att flytta utomlands och börja plugga till hösten. Det blir antagligen Polen eller Rumänien, det beror på vart jag kommer in. Men oroa er inte jag ska inte bo där resten av livet, bara tillfälligt, ungefär 5-6 år.
Jag tror att skälet till att man står ut med situationer som kan vara obekväma är nog för att man ser dem som tillfälliga för att inte bli deppig över hur långvariga dom egentligen är. Det är som ett bränsle som får en att sträva framåt. Man har ett större mål i sikte, it's all for the greater good, och med det menar jag min framtid. Men min vän kanske har rätt, man ska inte glömma bort att leva i nuet. Man måste ta vara på nära och kära, man ska ta vara på tillfällen som ges och inte glömma bort att njuta av det som sker just nu, för vi kommer inte leva för alltid, vi är ju bara här tillfälligt!