För två månader sen vi fick det sorgsna beskedet att min mammas morbror dött. Inte av den cancern han kämpat mot i tre år, utan av en smitningsolycka som krossade alla hans ben i kroppen och spräckte hans huvud. Ironiskt nog hade han tröttnat på att alla behandlade honom som ett barn och ville gå ut och gå själv. Idag pratade min mamma med sin syster i Iran som berättade ännu mer tragiska nyheter. Än har de inte hunnit sörja klart sin morbror så sker detta. Deras kusin (farbrors son) har precis gått bort. Endast 38 år gammal. Anledningen var en hjärtattack. Nu lämnar han efter sig en fru utan inkomst och ett barn i 8 års åldern. Utan någon vidare förmögenhet eller sparkapital undarar man hur de ska klara av vardagen. För där kommer de bara ärva det han ägde, och socialbidrag eller dyl. existerar inte.
Och här sitter vi på andra sidan jorden och blir deppiga över att vintern är här och att det är becksvart vid fyra tiden. Vi har det för bra egentligen. Att vi ens hinner lägga märket till väderförändringar och att vi hinner känna efter om vi är deprimerade eller inte. Livet är inte så hårt eller svårt.. just där vi befinner oss nu. Kom ihåg det!