Det här året var ett skämt. Jag borde anat att det skulle bli ett skit år när jag, redan andra dagen på det nya året, hamnade i en bilkrock. Det slutade inte där, utan jag fick betala en hel del i böter och försäkringskostnader. Som pricken över i:et blev mitt körkort indraget i två månader då jag ”brutit mot trafikreglerna” när jag fick sladd och blev påkörd. Hela sommaren var jag fast på mitt jobb, och den veckan jag var ledig stukade jag foten och fick gå på kryckor dessutom var det bara regn under just den veckan. Underbart. Av de få killar jag träffade i år hade två av de tydligen flickvänner som de ”glömt” berätta om, och den tredje var pundare. Där emellan fick jag diverse kärleks förklaringar av gamla vänner (som antagligen börjat känna höst depressionen och inte klarar av att vara ensamma) som ville uttrycka sin ”kärlek” till mig. Den killen jag verkligen tyckte om, visade sig vara en riktig idiot, (what a big surprise...) men han tog sitt förnuft tillfånga och bad om ursäkt.. nästan ett år senare. Too little, too late. Sommar månaderna var fyllda med bakfylla och jobb. Och de senaste månaderna var full packade med huvudvärk och ångest. Med en månad kvar på det här skit året så undrar jag vad som väntar mig nästa år. Det enda jag kan glädja mig åt är att jag reser bort den sista veckan under 2009. Hoppas 2010 blir ett uppsving och inte alls går i samma spår som det här året.
Fångade i tiden..
Folk är som de är. Inte mer, men oftast mindre. Hur van jag än är vid mänsklighetens baksida kan jag inte undvika att tänka att jag blivit född under fel tids epok. En del av mig vill tro att det är tiden som fått människor att vara på det här viset. Att vi kan klandra vår tid, nutiden, för att alla är så fokuserade på att utnyttja allt till sin egen fördel. Att ytligheten, falskheten och framför allt besattheten utav pengar och framgång beror på tiden. Vi har glömt bort det essentiella i livet. Vad hände med ödmjukheten, med kärleken, med medlidandet och välviljan? Vart tog de vägen? Fanns de ens någon gång, eller har människan alltid varit så fokuserad på sitt eget välbefinnande att man är redo att trampa över lik för att nå sin tillfredställelse. Det kanske var nöden som fick folk att bli så här, eller så var det ren girighet. Egoism. Folk är egoistiska. Kanske ligger det i våra gener, men jag tror att det mest beror på den tidsera vi lever i.
”I am a victim of my time, a product of my age, there was no choosing my direction.”
- Musiq, Nothing at all
...
När tankarna lägger beslag på det bästa ur ens dag. När dagarna fylls med apati och brist på entusiasm. När kvällarna består av insomni. Då, mina vänner står depressionen och knackar på din dörr. Dagar och nätter flyter samman, timmar och minuter gör ingen skillnad. När det inte tjänar något till att dränka sina sorger i alkohol, eller bege sig ut bland folk, tvingas man ta itu med ångesten alldeles själv. Den blir en del av vardagen. En del av livet. Frågan är hur man får den att försvinna.
This is me..
Iskall. Som kylan mitt i vinter natten. Som ett hårdfruset lager av is på en sjö, meter djupt. Så kall och kylig att varje molekyl i atmosfären slutar vibrera. Det kära vänner, är min fasad. Lika inbjudande som ett operationsbord. Klinisk och opersonlig, med en rad av sylvassa skalpeller redo att skära i dig vilken sekund som helst. Oberörd.
För ett otränat öga låter det förfärligt, men låt dig inte skrämmas. Bakom denna fasad som är inställd på självförsvar och distansering, råder en värme likt en vulkan som är på väg att få en eruption. I mitt inre finns ett hav av het magma som rinner bakom dessa kalla stenväggar som jag kallar mitt yttre. Ett hav av känslor och kärlek som inte känns av förän du fått äran att komma in i mitt liv. Väl innanför dessa murar sveps du omkring som om du vore mitt i orkanens öga. Kaos och lugn i ett unikt samspel. Unik. Det är den känslan jag förmedlar när du verkligen lärt känna mig.