Da Planet

Förlåt att jag sitter på den här sidan av jorden och bara tittar på.
Jag gråter vid min tv och min dator medan ni spiller blod vid vägkanter och i folkmassor.
Maktlös och förlamad ser jag på hur vissa av er dör i jakten på det som alldeles för många av oss tar förgivet.
Jag ser på och kan inte hålla tillbaka mina tårar. Min kärlek är oändlig och min solidaritet till er är enorm. Ert mod är beundransvärt. Ni har allt att förlora men ni ger inte upp lätt. Så många av er har blivit förnedrade, misshandlade och torterade länge nog. Jag längtar tills den dagen ni vandrar i frihet. För ni förtjänar den, ni har investerat med liv och blod.

Under hela min uppväxt har jag alltid trott att allt som behövdes för att ändra regimen i Iran var att folket skulle göra uppror och säga ifrån. Att det på något sätt skulle räcka för att få de som alltid utlovat förändring men väntat på det rätta tillfället, att agera. Nu har det gått några dagar och demonstrationerna har eskalerat. De har spridits till flera städer i Iran och sker inte längre enbart i huvudstaden. Många säger att det påminner om revolutionen   -79.

Jag har lyssnat och tittat på diverse program på internet, persiska kanaler som sänder från andra länder, vissa stödjer shah regimen, andra mojahedin, vissa står inte för någonting. Vidare undrar jag även vad som hänt med alla dessa som utlovat så mycket. Vart är Shahens arvinge? Vart är mojahedins ledare? Vart är alla politiska sångare? Varför hör vi inget från dessa? Personligen bryr jag mig inte om deras åsikter och står inte för någon av dessa partier eller dyl. Men jag förundras över folk som är anhängare för dessa politiska inriktningar och bor utanför Iran som uppmanar folk i Iran att resa sig, för att sedan inte göra ett skit.

Det som får mig att bli förbannad är de människor som vänder de stackars protesterande medborgarna ryggen, genom att säga att de inte håller med om det de protesterar mot och att de själva har andra politiska intressen. Låt det inte missuppfattas, folket i Iran protesterar mot Ahmadi Nejad, och valfusket som förkommit. De vill ha demokrati. Så vare sig man är anhängare till annat än mullorna och den islamistiska regimen spelar det ingen roll. Människor behöver stöd i strävan mot rättvisa. Folket behöver veta att vi som har det bra och lever i frihet stödjer deras val att gå ut och riskera sina liv i dessa protester, att vi bryr oss och tänker på dem. Folket kanske tycker att andra människor bör vara ledare för landet än just Moussavi, men om de hade skrikit ut andra namn än hans (som själva regimen godkänt som kandidat till president valet) skulle fler liv skördats hittills. Vare sig man är för eller emot regimen i Iran gäller det att visa sitt stöd för folket. Det är vår plikt. Att stödja alla i kriget för demokrati.

De känslor som tagit över min kropp de senaste dagarna går inte att beskriva. Ilska, sorg, medlidande, oro, hopp och ett uns av glädje uttrycker sig i form av tårar. Jag ryser när jag ser videoklippen och bilderna från demonstrationerna i mitt födelseland. Jag har knappt någon sömn längre, och alla konversationer i min familj handlar om samma sak. I all iver söker jag på nätet och bläddrar mellan nyhets kanaler för att se vad som sker. Bilderna är hemska, samtidigt som de inger hopp. Man bevittnar hur människor skjuts till döds och misshandlas för att de kräver sanningen. Hur ungdomar kämpar och vågar stå för det de tror på. Jag fascineras över hur reaktionerna efter valet varit. Fantastiskt att majoriteten av medborgarna efter så många år av politisk apati äntligen vågat protestera och vägrar tystas ned. Ungdomarna har ledsnat, de vill mer, de kräver mer, och deras krav är inte orimliga. De vill ha demokrati. De vill att deras röster ska räknas och höras. Precis som alla andra. De vill ha frihet, frihet från lögner.

Omedelbart förs mina tankar till de anhöriga som förlorat sina barn i dessa demonstrationer. Folket protesterar, och deras röster har fått hela världen att öppna ögonen för deras vilja. Kanske inte regeringar men medborgare av det vanliga slaget. Miljontals människor som samlas på gatorna och manifesterar för sina rättigheter i hopp om att deras röster ska höras. Jag stödjer de fullt ut. Som någon sa: "Supporting democracy is the responsibility of human nature".

Frågan är hur detta ska sluta? Frågan är hur många liv demokrati kostar?

De säger: "Välj. Demokrati. Folket bestämmer. Välj!"

Men de som folket vill välja är inte godkända för val.

De säger: "Välj. Det är en demokrati. Välj bland dem vi valt ut."

Pest eller kolera. Vilket underbart val.

De säger: "Välj. Majoritetens röster ska höras. Demokrati finns. Välj bland de vi valt ut."

Så man väljer i valet och kvalet om makt. För att välja och göra sin röst hörd. Bland de givna valen väljer man Han. Han som ska äga makt över allt.

De säger: "Väl valt! Han var ett givet val. En bra representant, folkets man. Majoriteten segrade och ni gjorde ert val. Demokrati, nu när folket har valt."

Han som blev vald att äga makt över allt, finner sig maktlös när det kommer till allt. Ty Han är en marionett till De. Och folket är slavar under demokratin.

Så välj ingenting för valen är fel. Välj att vägra välja bland dåliga val. Folket bestämmer. Demokrati finns. För även avstånd är ett val.

Ju äldre man blir desto svårare blir det att hitta en partner för livet. När fighten mot tiden börjat kicka in och alla alternativ och back-up planer man haft tidigare, antingen gift sig eller dött, beger man sig tillbaka till sina rötter och till sitt hemland för att hitta den perfekta maken/makan. Men innan man bestämt sig för att verkligen importera en fru/man bör man tänka på några saker. Så här har jag skrivit en lista med för- och nackdelar. Läs och tag lärdom av min vishet.

Fem skäl till varför det är bättre att importera en man/fru från hemlandet.

Du äger dem tills de får sitt uppehålls tillstånd.

De kan inte ett ord svenska, så man kan lura i de vad man vill.

De är tvungna att dyrka marken du går på, för utan dig klarar de sig inte.

Du får hemlagad mat, sån där som mamma alltid brukade göra när man var liten.

Du har all makt i förhållandet.

Fem skäl till varför man inte ska importera en man/fru från hemlandet.

Efter de fått sitt uppehålls tillstånd är han/hon fri att göra vad han/hon behagar. Lämna dig blir nog första steget mot en ljusare framtid.

Man måste spendera halva sin tid på Migrationsverket, och andra halvan på att försöka förklara för sin fru/man vad som sagts.

Lukten av kallepache har fått alla grannar att klaga, så risken finns att du blir vräkt.

Deras mentalitet är fortfarande fast i hur det var i hemlandet, så en kulturkrock är given.

De känner ingen här så din uppgift blir att hålla honom/henne sysselsatt hela tiden.

En blank sida, ett oskrivet blad.

Fast inte lika ren som ett nytt ark i en splitterny bok. För tidens tand har tuggat och spottat ut min sida så många gånger att alla veck i papperet och alla fläckar är omöjliga att dölja eller veckla ut. Så många gånger har jag skrivit och suddat ut. Så många gånger har jag börjat skriva om på nytt. Alla dessa veck och spår av utsuddade framtids drömmar har inte varit förgäves. Med varje linje och varje fläck som ögat ser följer en otrolig erfarenhet. Med åldern och med tiden. Dessa finns för att påminna om vägar jag valt som inte varit rätt, för att vägleda mig till att skriva om på nytt. Fast inte på en blank sida eller ett oskrivet blad. Nej, mitt papper bär sina veck och fläckar med stolthet. Min framtids dröm är splitterny och ren, men skriven på ett återvunnet papper.

Det var en helg fylld med nöje och en smula business. Mysiga stunder bland gamla och nya vänner. Tråkig byråkrati varvat med grill, sol och badminton. Fest och alkohol i måttliga mängder, och fantastiska möten med människor under dessa två dagar. Ett möte fick mig att hoppa tillbaka till en era inte så långt förflutet och ifrågasätta vad jag tänkte med. Ett annat möte gav mig ett leende på läpparna. Gnista och passion i en välkomnande blick blandat med känslor av frestelse över att falla för den förbjudna frukten än en gång. Det väckte en tanke inom mig och ett frö av intresse har börjat gro igen. Vänner som skrattar och låter sig svepas med i musiken. Humöret på topp och vädret soligare och varmare än någonsin. Spel och middag, sushi och skvaller, vin och tårta. Vackra kvinnor och underbara killar i min omgivning dygnet runt. Vilken otroligt spektakulär helg som drog förbi. Celebration och farväl av min vapendragare som tar sitt pick och pack och reser mot varmare breddgrader för att klättra på karriärstegen. Semester planer om en eventuell roadtripp i sommar med killarna. En helg full av minnen och en cocktail av dåtid, nutid och framtid.