Da Planet

- "De här jävla afghanerna tar våra ungdomars jobb. Om de inte hade funnits skulle arbetslösheten och drogmissbruket bland våra egna ungdomar vara betydligt lägre."

- "Jag håller inte med er herr'n. Jag vet själv av egen erfarenhet att så inte är fallet. "Våra" ungdomar är för fina för att ta de jobb som de här stackars afghanerna är villiga att ta. Jag kan ta mina egna kusiner som exempel, ingen av de skulle vara villig att plocka upp skräp på gatorna eller klippa gräs och rensa ogräs från parken. De tycker det är fult att ta sådana arbeten. De klagar över lönen. De vill inte jobba men tjäna massvis med pengar."

- "Ja, men varför höjer man inte lönen då? Så kan våra ungdomar ta jobben och så slipper vi afghanerna. Det är för att de kommer hit och bor i en flock. De lämnar sina familjer, kommer hit och jobbar ihjäl sig och tar alla pengar till sitt hemland. De är smutsiga också. Lever som i ett stall."

 

Jag vill strypa honom. Vad i helvete är det han säger. Förstår han vad han pratar om? Att jag ens gett mig in i en diskussion med taxi chaffören på väg hem. Att jag ens öppnade min mun om hur jag tycker Europa blivit allt mer höger orienterat och hur länderna allt mer främjar nationalistiska tankar. Vad vet han om sånna här saker egentligen. Han som sitter i sin fula bil från början av nittiotalet och spelar gamla låtar från artister som allt för länge sedan flytt landet. Han vars skinn jacka är made in Turkey och allt han använder är made in China. Sitter och pratar  om hur vi iranier borde hålla ihop och hur afghanerna tagit våra jobb. Kanske borde han vara tacksam att någon ens vill sopa våra gator. Att det faktiskt finns folk som gör det ingen annan vill göra. Han som är så mån om att vi ska hålla ihop, kanske borde hålla ihop sin käft. För när det kommer till taxi notan, försöker han blåsa mig då han insett att jag inte är uppvuxen här. Jävla idiot. Jag vill strypa honom. 

I quit my job, sublet my apartment, said goodbye to my friends and family and temporarily moved to another country, in another continent, with a completely different culture and way of life. I always wondered how it would be to live here since I was only a baby when we moved away. I was born in this country, but yet I don't have any recollection of how life in Iran is. The only memories I have and the only bond I have to this country is due to all the family trips we've made every once in a while to visit my mom's relatives. The people I only knew by pictures, names and voices on the phone became alive when I was seven and for the first time came back to Iran. I remember the very first meeting. Everyone was waiting in the reception hall at the airport. My mom and I came out of the passport control and she told me that the crowd standing on the other side of the glass window were all members of her family. I think it was about 20 people, at least it felt like it. They all ran up to us when we came out and they kissed and hugged my mom and everybody cried. I was squeezing my mom's hand really hard. It was absurd to me. Who are these people and why is everybody crying? Someone picked me up, kissed me while crying out: Oh my God, she has become really big. What a beautiful girl you've become! I had no idea who they were. I only recognised some of the faces from the photo albums we had at home. When we left the airport my mom and I didn't take the same car. I think I was with my uncle and his family, and my mom was in another car. I remember we stopped for juice on the way home. Ab talebi, melon juice. This is the very first memory I have of Iran.

 

Then we fast-forward twenty years or so, and I find myself thinking about how life in Iran would be like. I decided to move. Without a plan. Without any back-up. I quit my job, sublet my apartment, said goodbye to my friends and family and temporarily moved to another country, in another continent, with a completely different culture and way of life. "I can always move back and start from scratch again", I told myself. I never want to look back at my life and think "What if..". That's what I based my decision on. Looking back and never regreting anything. I had many voices in my head telling me I was crazy. And twice as many outside telling me the same thing. But I did it. And now I'm here. Three months and counting. I'm still fighting the voices that keep saying "Come back home". Most of them are from family and friends who still think I'm crazy. But I like it here. I don't know why. I don't have a plan, nor do I have a stability or a regular day to day life with routines. But I have something, I'm finding something. I can't really put in words what it is. But maybe it's exactly what I was missing. Or maybe I'm crazy and I've lost it. Who knows. At least I know, I will never look back and think "What if...".