Jag är 15 igen..
C'est la vie..
Du har lämnat mig. Eller så har jag lämnat dig. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Övergiven. Men med min ständiga undran över huruvida du kommer att återvända in i mitt liv. Det känns så underligt att inte ha dig närvarande, för så länge jag kan minnas har du alltid funnits där. Kanske inte som en konstant variabel eller helt och hållet i mitt liv, men i alla fall alltid i bakgrunden, runtomkring. Men sen vi skildes åt känner jag mig annorlunda. Jag känner att jag kan se allt med klara ögon. Jag känner mig lättare. Jag känner mig fri. Jag har äntligen lyckats separera dig från mig och fokusera på någon annan. Lycka är dess namn. Och till skillnad från dig, låter lyckan mig, se saker ur ett bättre perspektiv. Lyckan vill få mig att utvecklas och komma någonstans, men med dig blickar jag bara bakåt. Du är vad du är. Du förtjänar ditt namn: Ångest. Och jag är äntligen fri från dig.