Da Planet

Bronzingpuder på hans vita handduk. En hårborste med blonda hårstrån. Min puls ökar och jag känner blodet koka över. Hela rummet snurrar och jag skakar i panik.

-Din fitta!!

Jag kastar allt jag får tag på. Skriker och hoppas att han träffas av glasen. Världen står stilla och tiden har stannat. Absolut tystnad. Utom sveket, som ekar i min hjärna.

Fick en oväntad påskpresent. Från fyra olika håll faktiskt. Vem kunde ana att alla skulle dyka upp under en och samma vecka? Vem kunde ana att det skulle bli så här? En vän sa åt mig att njuta medan detta varar. Men jag blir bara konfunderad. Vad ska man göra? Let bygones be bygones? Och vad menas med det egentligen? Att man ska låtsas att inget hänt och börja om på nytt? Eller att man ska förlåta och ignorera de hädanefter? Veckans dilemma...

Packing my suitcase. Leaving my residence. My path is beyond the stars. The wind is my compass. The night is my passion. The world, my playground. Tomorrow is my destiny and life is my companion.

Tog fram ett par färgsprudlande örhängen och frågade om smakråd.

Lördag natt. Svart himmel. Kalla vindar. John Blund knackar på min dörr. Jag vill inte öppna. Mr. Jäger ropar mitt namn. Jag vill inte höra. Fröken Ur påminner: nu är tiden mycket. Tick, tack, tick, tack, det bullrar i min trumhinna. Jag vill inte lyssna. Funderar på livet. Hör orden eka: Livet? Vad är livet? Tar ett djupt andetag. Inser att allting är lånat: Tiden, åren, känslorna. Inget varar för evigt. Inget. En tanke slår mig. Livet bara ÄR.