Da Planet

På min kurs har jag stött på teorin att identitet är en föreställning och jag kan inget annat än att reflektera över begreppet och teorin. Det sägs att identitet uppstår i möten med andra och bekräftas när det ifrågasätts, precis som allt annat som symboliserar det vi är. Men ibland lever man in i rollen för att man alltid betraktats på ett eller annat sätt. Man blir det folk ser en som. Man lever upp till förväntningar på hur man bör vara. Kanske för att folk lättare ska kunna identifiera sin egen roll, kanske för att det ska bli lättare för de att förstå och kunna kategorisera allt, men också för att man själv är rädd för att bryta sina rutiner och sitt beteende mönster.

Så vad sker när man bryter mot den rollen man skapat sig? När man väljer att inte följa de mönster som man alltid följt? Jag har gjort en del av detta. Inte som ett socialt experiment, utan för att jag vill försöka byta livsstil och konsekvenserna av detta har varit intressant att betrakta och analysera. Speciellt reaktionerna jag har fått av andra. När jag inte längre är den person ”jag alltid varit” blir människor i min omgivning förvirrade och förvånade. Kanske för att deras identitet skapats i förhållande till andras. Så när den personen som de känner med ett visst beteende mönster väljer att bryta detta, förlorar de sig själva då de inte längre kan kategorisera sin omgivning och därefter placera in sig själva.. Intressant inte sant?

Våren och solen lyser in i våra liv, fåglarna kvittar och varmare dagar får upplevas. Kanske är det detta som får mig att tänka i min nya tankebana. Jag har annamat en del av konceptet från idén bakom fenomenet "the secret". Kanske är det så som de påstår, att genom positivt tänkande och visualisering så kan man uppnå framgång och lycka. Vem vet? Men det känns som att det är värt ett försök i alla fall.

Det är intressant hur saker glöms bort med tiden. Hur en incident kan kommas ihåg så olika av de inblandade. Vissa saker minns man i detalj, andra mer diffust. Ibland är det en överlevnads instinkt att man förtränger en del minnen, medan andra saker väljer man att bara inte minnas för att man lider av skuldkänslor, så då fokuserar man enbart på de ljuva minnena.

 

Så låt mig berätta om en incident med den slampiga fittan som vi kände. Hon som flörta med alla genom att skratta, finnas till och vara trevlig. Hon som stod i duschen en gång och rakade benen, när du hade ringt typ 20 ggr och fick för dig att hon undvek dig, eller var med någon annan. Det är lustigt att min vän minns den dagen bättre än alla andra, kanske för att det var hon som öppnade ytterdörren när du stormade in, skrek som en galning. Med en kniv från köket begav du dig för att låsa upp badrums dörren och dra ut den där horan ur duschen. Bara för att hon, den där horan, skulle ut och knulla massa kukar ute på krogen. Så bättre att konfrontera hennes slampiga beteende, spotta på henne och bringa medvetande till situationen. För varför ska man annars raka benen innan man går ut? Jävla hora, hon förtjänade det nog, inte sant? Vilken slyna som väljer att fira sin kompis födelsedag istället för att vara med dig. Hon borde få stryk!

 

Jag var hon som du kallade hora. Hon som var en slampa, slyna, fitta.. ja, kärt barn har många namn. Kom ihåg det. Så när du väljer att minnas, ha inte ett selektivt urval av det som var bra, utan minns allt i sin helhet, för det gör jag.